torsdag 31 december 2015

Mitt 2015

Nu är det bara några timmar kvar av 2015, ett år som jag tycker varit periodvis ganska tungt. Då tänker jag främst på det som händer i världen, på alla människor som är på flykt och de inte särskilt demokratiska krafter som är på uppgång. Inget av det har påverkat mig personligen, för mitt liv har kunnat fortgå precis som vanligt och på ett bra sätt. Men jag hoppas att 2016 blir ett år då medmänsklighet och viljan att hjälpa andra kommer att öka än mer.

Med det sagt kommer här en sammanfattning av några delar av 2015:

Skrivande
Under 2015 har jag skrivit och skrivit och skrivit. Strax efter nyår, dvs för ganska precis ett år sedan gav jag mig i kast att fullständigt skriva om mitt hästboksmanus, det som går under arbetsnamnet Anton och Teitur. Jag hade fått ett lektörsutlåtande från Lilla Piratförlaget med beröm, men också kritik över vad som inte riktigt fungerade. Efter omskrivning har nu manuset skickats till en hel drös med förlag. En del har svarat och refuserat, men inte alla...
Jag fick ytterligare en positiv refusering på ett annat manus. Det tog dem (Semic) närmare 10 månader att svara och när jag till slut fick svaret så var det visserligen ett nej, men ändå en ganska trevlig förklaring: det hade fastnat hos en redaktör som verkligen gillade det.
Så någonstans bland alla refuseringar känner jag ändå att jag är på rätt väg. Eller som min skrivlärare från Linnéuniversitetet uttryckte det: Du har inte tagit dig igenom nålsögat, men du har i alla fall stuckit igenom foten.

För tillfället skriver jag på tre projekt. Magisk realism, hästbok samt en faktabok tillsammans med min syster.

Läsning
I år har jag läst 62 böcker. Läsåret började starkt med Toni Morrissons roman Älskade. Den var så vansinnigt bra att jag hade svårt att hitta någon annan bok som kom ens i närheten av den. Vilket djup, skrev jag i min läsdagbok. För det är verkligen en bok i många lager som behöver läsas igen och igen.
Andra böcker som jag verkligen greps av var Rainbow Rowells Eleanor & Park, Sara Stridsbergs Beckomberga - Ode till min familj, Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul, Julie Otsukas Vi kom över havet samt Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj.
Jag och ungarna älskade framförallt Katie Davies fartfyllda Den stora kaninräddningen och Roald Dahls Häxorna. Just nu läser vi Katitzi, en av mina favoritböcker när jag själv var barn. De ges nu ut på nytt, språket är bearbetat något och det finns ett väldigt fint förord skrivet av Katarina Taikons dotter Angelica i dem.

Och så var jag på Bokmässan förstås. Tre kanonfina dagar då jag även fick träffa mina vänner Ann-Charlotte, Ingrid, Jeanette, Susanne, Linnéa, Elin och Lena.

Odlande
Jag drabbade av hybris och täckte inte mina kålodlingar. Det kommer jag aldrig mer att göra om. Så här såg kålplantorna ut innan angreppen av kålfjäril och kållarver började:


En liten översikt. Gamla fönster är verkligen toppen för att skapa små mikroklimat.

Jag fick min bästa dillskörd någonsin. Oklart varför.

Jag drömde om stora, fantasifullt formade tromboncinosar. Av någon anledning blev de inte mycket större än så, knappa decimetern alltså. Men så himla, himla god. Den kommer att få en ny chans nästa år.

Vi har varit självförsörjande på lök i ett halvår, potatis i nästan fyra månader, bladgrönt under ett halvår och detsamma gäller kryddor som persilja, dill och gräslök. Morotsskörden blev inget vidare alls i år. Jag förstår faktiskt inte varför, för vanligtvis brukar det vara den gröda som ger absolut störst skörd. I år satte jag flera arvesorter, det kommer jag inte att göra om. Det må vara vackert med gula, vita och lila morötter men de är ungefär lika goda att äta som träbitar!
Vi fick en finfin chiliskörd, hittade ett gäng nya favoriter som Jamaican Bell och Hot Lemon. Eftersom jag hade köpt ett litet växthus så fick vi även en hel del tomater. Mina två nya favoriter är Sun gold och Mei wei.
Bäst av allt kanske ändå var kronärtskockorna ... De tar en evighet att växa till sig, kräver massor av plats och skörden är väldigt liten jämför med arbetsinsatsen. Men smaken ... det går inte att jämföra med de som köps i affär. 

Med de orden önskar jag alla ett Gott slut på 2015 och ett Gott Nytt 2016!

onsdag 30 december 2015

Vad ska växa nästa år?


Snart är det dags att börja planera 2016 års odlande och jag tänker satsa på pumpor. Varför odlar vi inte mer pumpa i Sverige? (Nu tänker jag främst på det som kallas för vintersquash som får hårda och tjocka skal.) En stor fördel med dessa (förutom att de smakar otroligt gott och kan användas till en hel massa spännande maträtter) är att de dessutom kan lagras i rumstemperatur. Jag menar, hur många har tillgång till en matkällare nuförtiden till exempel? Vintersquashen på bilden är en Buttercup. Jag gjorde soppa på den, men åt den också som ugnsbakad. Påminner om sötpotatis i både smak och konsistens.
Lite deppigt är det att mina barn inte äter pumpa. Eller i princip något av det som jag odlar. Men någon gång så. Kanske. Om jag har tur ...

tisdag 29 december 2015

Jullovsläsning

När jag hade femtio sidor kvar av boken  Det blå mellan himmel och hav av Susan Abulhawa var jag nästan redo att slänga den i väggen. Någonstans i mitten tyckte jag hela historien spårade ut och blev både platt och banal. Så himla synd när första halvan ändå var så pass bra. Även om den inte nådde upp i nivå med hennes debutbok,  Morgon i Jenin, som i princip knockade mig för att den var så stark.(Så mycket hemskheter. Så mycket sorg. Och ändå så mycket kärlek. Jag var typ utmattad när jag var klar med boken.)
Tillbaka till Det bål mellan himmel och hav... Jag retade mig på vad jag tyckte var en fånig och typ obligatorisk kärlekshistoria och sexscener som var pinsamt romantiska. Jag retade mig dessutom på platta och endimensionella personporträtt.
Alltså, de som är goda i Susan Abulhawas böcker, de är otroligt goda. De som är hjältemodiga är så ädla att en blir alldeles matt. Och de som är onda, ja de är verkligen onda. Dessutom är de judar. Häpp. Jag tänker inte göra något försök att analysera detta.

Ändrade jag uppfattning om boken då? Ja, jag gjorde faktiskt det. Jag läste klart boken nästa dag och insåg att kärlekshistorien ändå behövdes. Att de två gamla matriarkerna i boken faktiskt var riktigt underhållande (scenen där de sitter och röker sin egenodlade hasch är obeskrivlig). Men det jag älskar allra mest är det ständigt återkommande resonemanget om tiden. Att det finns en plats, där all tid är nu. Där allt möts. Där det som förstörts och sargats fortfarande finns. Att den platsen finns mellan himmel och hav.

En annan anledning att läsa Susan Abulhawas böcker är att de också är släktkrönikor om palestinska familj som fördrivs från sin by och måste bosätta sig i ett flyktingläger på Gazaremsan. Åtminstone jag har tidigare inte läst något liknande. Tycker en dessutom om Khaled Hosseinis böcker
 Flyga drake och Tusen strålande solar då gillar en garanterat dessa också!

söndag 27 december 2015

Kaniner

Årets bästa köp var i alla fall kaninerna. Möt Batman och Scooby Doo, två gotlandskaniner. Gotlandskanin är en gammal svensk lantras, inte att förväxla med de halvvilda rackarna på Gotland. Nej, den här rasen höll man förr på gårdarna främst för köttets skull. Våra är förstås goskaniner.

Batman och Scooby Doo bor utomhus. Det går bra eftersom de har bott utomhus sedan sommaren. Då bygger de successivt på med tjockare päls allteftersom det blir kallare. För övrigt är det oftast inte kylan som är ett problem utan avsaknad av ett ordentligt vindskydd. Vi har byggt en stor bur åt dem och  i den har de två mindre hus som de kan söka skydd i. Kaniner kan ju bli rädda för det mesta och då är det tryggt för dem att kunna gömma sig. 

Vi köpte två stycken eftersom kaniner är flockdjur. De här två är bröder och den första månaden var de världens bästa vänner. Sedan blev de könsmogna och slagsmålen  var ett faktum. Har ni sett kaniner slåss någon gång? Det är fruktansvärt. Och jag lovar, det här var typ slagsmål på liv och död. Det blev kastrering av dem båda och sedan fick de vara åtskilda i några veckor tills hormonerna hade lagt sig. Och till vår lättnad är de nu vänner igen. (Men en ska inte utmana ödet och bara ge den ena en "gobit". Orättvis fördelning av morötter och äpplen får dem båda att se illrött.)

tisdag 22 december 2015

Skuggan i väggen

Mästaren inom magisk realism är för mig Maria Gripe. Och jag måste erkänna att jag jämför alla böcker i genren med hennes. Både medvetet och omedvetet. Jag är inte helt förtjust i det här beteendet, för det gör att jag inte ger de böcker jag läser rätt förutsättningar.. Men så är det i alla fall.

Jag läste Skuggan i väggen när den kom ut och nu har jag alltså läst om den. Då, för tre år sedan, tyckte jag att den var helt okej om än en blek kopia av till exempel Agnes Cecilia. Nu har jag definitivt uppgraderat den. Eftersom den vänder sig till en annan åldersgrupp, men också för att den faktiskt är riktigt bra.

Som jag skrev om Svart sommar, så anser jag att en bok i den här genren behöver ha en övertygande och intressant nutidshistoria också, som knyter an till t.ex. det där gamla huset som huvudpersonen bor i. Och det har Skuggan i väggen.
Dessutom är historien grymt bra berättad. Det finns ingen onödig text, allt är genomtänkt, alla personer som finns med, finns med av en anledning. En bra anledning dessutom. Dessutom är den både spännande och bitvis lite läskig, särskilt när en är lättskrämd som jag ...

Men, och nu kommer den där jämförelsen i alla fall, i Maria Gripes böcker finns något mer. Exakt vad tycker jag är svårt att peka på, kanske är det hennes fina resonemang om livet, om tiden, om kärlek. För att inte tala om att hon måste ha varit feminist. Och att hon måste ha varit väldigt bildad. Jag skulle så gärna vilja skriva som hon gjorde ... Ge mina personer liv, ge upphov till så många tankar, ständigt vara uppslag till nya tankegångar efter ytterligare en genomläsning, för hur det än är så lyckas jag alltid hitta något nytt i hennes texter. Oavsett hur många gånger jag redan har läst.




måndag 21 december 2015

Jullov

Nu har vårt jullov börjat. Med allt vad det innebär. Städa (inte så kul, men det är snart klart), laga julmat, baka julkakor och så julklappar ... I morse läste jag på Tillsammans gör vi skillnads facebooksida att ytterligare julklappar behövs till nyanlända barn. Så det ska jag och barnen fixa idag. Det känns som riktigt bra julklappar att köpa.

Jag har fortsatt att läsa magisk realism och min egen lust att skriva återkom.
Klang och jubel!
Det kanske är ett enormt banalt skrivtips att ge, men faktiskt: läs annan litteratur i den genre du skriver. Nya idéer kommer och det är inte ett sätt att fuska på!



måndag 14 december 2015

Magiskt

Jag håller på att läsa in mig lite extra på magisk realism. Först och främst för att det är en genre jag gillar, men också för att det är i den genren jag skriver just nu.
Ska jag erkänna så har jag lite Maria Gripe-komplex. Alltså. Hon är bäst. Fortfarande. Men en kan också nämna Maj-Gull Axelssons Aprilhäxan. Också helt suverän.
Men för att återvända till min inläsning på området, så började den med att jag googlade. Fick upp en hel lista med författare (bara vuxenlitteratur), sorterade efter vilken världsdel de kom ifrån, som anses skriva i den här genren. Några andra favoriter fanns med: Marianne Fredriksson, Göran Tunström och så Toni Morrisson (hennes bok Älskade är bland det absolut bästa jag har läst).
I samma länk kan en också läsa att magisk realism är en realistisk skildring med magiska, drömlika, absurda (?) och förstås övernaturliga inslag. Jaha. Ungefär vad en kan förvänta sig alltså.
Nåja, jag har aldrig varit särskilt bra på att ta till mig torra fakta. Jag utforskar hellre själv. Så jag drog till bibblan. Började kolla upp övriga författare på ovan nämna lista, hittade en del av dem på hyllorna men kroknade lite när jag såg hur tjocka böckerna var. Huga. Jag tänkte: Det kan inte krävas att jag ska läsa alla dem för att jag ska kunna skriva ett barnboksmanus inom genren magisk realism.
Istället gick jag ner till barn- och ungdomsavdelningen och började leta mig genom hyllorna. Sedan kroknade jag på riktigt, det vill säga när jag skulle bära hem alla böckerna som jag hade lånat.
Först ut att bli läst blev Kerstin Lundberg Hahns Skuggan i väggen. Den skriver jag om en annan dag.

söndag 6 december 2015

Pysselstund


Igår blev det aldrig riktigt ljust. Det var grått, det var regnigt och så blåste det. Inte på långa vägar så mycket som på andra håll i landet, men ändå... Ganska bra dag för att pyssla inomhus. En av alla böcker jag köpte på bokmässan i september var Julboken från Hemslöjdens förlag. Jättefin pysselbok som både är traditionell och nyskapande och som dessutom utgår från material en för det mesta har hemma. Särskilt när man är en loppisräv och samlar på sig både det ena och andra från sina loppisrundor. Kräppapper till exempel! Pappersrosorna på bilden har nu blivit till en krans som jag hängt ovanför öppna spisen.
Eftersom vädret är lika eländigt idag, så blir det förmodligen pyssel idag också. Kanske stjärnor att hänga i julgranen?

torsdag 3 december 2015

Självsått

I våras var det ett gäng plantor av vintersallat som gick i blom. Vad de spred sig! Hur mycket insåg jag nog först idag, då jag tog en sväng bland landen för att typ kolla läget. Det händer inte mycket där annars. Har vintertäckt det mesta genom att lägga på halvt förmultnade växter (kompost alltså) men så hittade jag de här. Det är definitivt tillräckligt för att räcka till några salladsskålar (det finns förstås mer än på de här bilderna). 
Jag tycker också att det är fascinerande hur bra vintersallaten klarar kyla. Vi har ändå haft åtta minusgrader på sistone. Däremot så tror jag inte att de kommer att orka växa något mer på grund av brist på ljus.
Men på tal om ljus. Det är mindre än tre veckor tills det vänder igen! Och sedan är det dags att börja botanisera bland nästa års fröer ...


onsdag 2 december 2015

Att leta nytt bo ...


raven&musen_borito_web

Jag har läst en ungersk barnbok. Det hör inte till vanligheterna och förmodligen hade den här boken förblivit oläst om det inte varit för att en av mina vänner tipsade mig om det lilla förlaget Felis när vi var på Bokmässan i september. Felis förlag översätter och ger ut barnböcker från Centraleuropa i Sverige.
Enligt en artikel som jag nyligen läste i Vi läser (nr 5/2015) så finns det två författarförbund i Ungern. Ett som regeringen stöttar och ett som, tja, har lite andra åsikter skulle en väl kunna säga. Jag är frestad att tro att författaren till  Räven och musen letar ny lya hör till den senare gruppen. Nej, inte bara frestad att tro det. Jag är nog helt säker på att det är så!

Räven och musen bor under den största eken i skogen. Men en dag börjar det knaka och braka utanför lyan. Allting skakar och till och med muggarna i skåpet blir rädda och står och skallrar. Sedan inser de att inte bara deras hem är förstört utan att hela skogen plötsligt är borta och att de måste hitta någon annanstans att bo. Men vem vill ta emot dem och ge dem ett nytt hem?
Jag behöver väl knappast påpeka hur skrämmande aktuellt ämnet är.

Katarina Taikon sa att om en ville ha förändring, så skulle en börja med barnen. Alltså läser jag om räven och musen för mina egna och vi tycker alla tre att det är en himla tur att det finns goda människor i världen. Som vill hjälpa. Biografin om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri är för övrigt också mycket läsvärd. Likaså Katitzi-böckerna som handlar om hennes uppväxt.


tisdag 1 december 2015

Fortfarande grönt

Trots att vi nu är inne i december och det till och med varit en rejäl köldknäpp så kan jag fortfarande skörda grönsaker. Inte några enorma mängder och inte särskilt varierat. Men ändå!
Svartkålen (Nero di Toscana) är min favorit. Den är det däremot inte mycket kvar av nu och ljuset räcker inte heller till för att kunna få någon större tillväxt av blad, så det gäller att planera intaget!
Jag fräser den helst i olivolja tillsammans med vitlök, citron och chili. Bacon smakar också bra till. 

Grönkålen ska jag ha till julbordet. Långkål (gräddstuvad grönkål) är ett måste till skinkan!

Förra året vintertäckte jag inte min kål och fick en dag se att det endast var stumpar kvar i landet efter rådjuren hade försett sig ... Kål är egentligen otroligt lättodlat och ger stor skörd om det inte vore för alla skadedjur. På våren är det oftast lugnt, men sedan kommer de: jordloppor, kållarver, kålfjärilar och rådjur. För att inte tala om sniglar förstås. Ändå tänker jag utöka kålodlingarna till nästa år. Framförallt drömmer jag om fina spetskålshuvuden av sorten Kalibos. Endast två överlevde i år, men det var nog bland det absolut godaste jag någonsin ätit ...

Slutligen ett boktips för kålälskare: Superkålen,