måndag 29 februari 2016

Det växer -riktigt bra till och med

Vi körde ett rejält omplanteringsrace här hemma. Dukade upp med P-jord, krukor och plantetiketter och sedan satte vi igång. Någon timme senare hade i princip alla chilisarna, tomaterna och kronärtskockorna fått nya bon. Och de växer till sig riktigt, riktigt bra. Inga långa rangliga plantor som det varit förr om åren utan rejäla, knubbiga grejer. Supernöjd!
Nästa vecka kommer jag att dra igång den stora tomatsådden. Det ser jag fram emot!

söndag 28 februari 2016

Liv efter liv, del två

Brukar ni också tjuvläsa slutet, när ni är sådär halvvägs genom en bok?
Det gör i princip alltid jag, men den här gången, när jag som vanligt bläddrade alldeles för många sidor framåt så snubblade jag istället över författarens egna ord om boken. Inga spoilers, jag lovar.
:-)

 I den texten skriver i alla fall Atkinson några rader om vad boken handlar om. Hon skriver också att det är en ständig fråga som hon får. "Ja, vad handlar en bok om", resonerar hon. "Boken handlar väl om sig själv."
Fast sedan säger hon att boken också handlar om att vara engelsk. Och det tror jag säkert att den gör. Men inte bara om att vara engelsk. Att vara människa under 1900-talets första hälft, skulle jag vilja säga, men kanske särskilt om att vara kvinna. Några saker som jag särskilt vill uppmärksamma:
Så långt som jag har hunnit har två flickor fallit offer för pedofiler som både utnyttjat dem (grovt?) och sedan dödat dem. Ursula själv blir våldtagen och förutom att hon blir gravid och genomgår en illegal abort som kunde gått riktigt illa så blir hon förstås skambelagd. Våldtäkten var ju liksom hennes fel, enligt den där konstiga logiken som tyvärr många resonerar kring fortfarande idag. Det stör mig dessutom jättemycket att mamma Sylvie är den som skambelägger henne mest. Att hon i och med våldtäkten också slutar älska sin dotter eftersom hon tycker att dottern är förstörd.
(Och Sylvie som var min favorit i boken förra veckan.)
Under tiden som jag läser får jag nu veta att Ursula anar att något är speciellt med henne. Hon får ständiga déja vu-känslor och tycker sig kunna förutsäga historien. Och det är även nu som hon gör val som leder till att hon överlever. Medvetna eller omedvetna val? Jag är inte helt säker på vilket ännu.
En annan sak jag lägger märke till den här veckan är vilka kontraster mamma Sylvie och fastern Izzie är. Nej, Sylvies utveckling gillar jag inte alls ...
I övrigt, så tycker jag jättemycket om den här boken. Ser fram emot nästa veckas läsning!

torsdag 25 februari 2016

Du har väl godis?


"Du har väl godis?"
Precis det känns det som Scooby Doo säger till mig.
Han har inte det minsta lust att bli klappad, men däremot nosa på mina händer och det gör han grundligt. Han är van vid att jag brukar ha något gömt i handen och äter gärna direkt från min handflata.
Jag gläds åt att vintern är på väg att ta slut. Att dagarna blivit längre, att solen värmer. Vi är ute mer och ägnar mer tid åt kaninerna. För det är det som är nackdelen med att ha utekaniner. Vintertid så är vi där så korta stunder och det leder till att de blir skygga för oss. Samtidigt så tycker jag ändå att fördelarna med att ha dem boende ute överväger. Våra kaniner har en stor och rymlig bur, de har dessutom en "utegård" som de får vara ute och skutta i varje dag när vi är hemma.
Men hade vi inte haft två tillsammans så hade det inte känts okej. Jag tror att kaniner trivs bäst tillsammans.

onsdag 24 februari 2016

Jag har shoppat loss

Idag började bokrean och givetvis var jag på plats tidigt. Före kl 10 fick en ju köpa fyra böcker till priset av en liksom ...
Jag var inte ensam. Kön till kassan var riktigt, riktigt lång och det var trångt bland böckerna. Härligt!
Och folk plockade på sig böcker. De flesta gick därifrån med inte bara en kasse och var och varannan bar på kundkorgar som var fullproppade. Måste erkänna att jag kände mig väldigt behärskad, ja rent utav snål, eftersom jag endast köpta fyra böcker.
Dessa blev det i alla fall:
Biografin över Astrid Lindgren har jag redan läst, men länge känt att det är en bok jag inte bara vill ha läst, utan en bok jag vill äga. 

Jag ser fram emot att få läsa Svetlana Aleksijevitj Bön för Tjernobyl. Jag gav min man hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte, vilket är den av hennes böcker jag helst vill läsa. Men det vore att tulla lite för mycket på husfriden om jag lägger beslag på den och läser klart den långt före honom. Jag får läsa den här så länge och jag tror att även den är riktigt bra och läsvärd.

Hans Falladas Varg bland vargar är en riktig tegelsten, 979 sidor. Egentligen är det här en bok som ger mig ångest eftersom jag är rädd för att jag kommer att hitta alldeles för många likheter mellan samhället då (mellankrigstiden) och samhället nu. Men läsa den, det ska jag. (Dessutom så passar den ju perfekt till min läsutmaning: att läsa tysk litteratur under 2016)

Slutligen plockade jag med mig klassikern Unga kvinnor. Jag får erkänna att jag som barn älskade flickböcker som Fröken Sprakfåle och Susan Coolidges böcker om Katy.
:-)

I övrigt har jag precis läst ut Marina Bellezza av Silvia Avallone. Men mer om den en annan dag!

lördag 20 februari 2016

Liv efter liv av Kate Atkinson

”Men det var ju den boken jag köpte till dig!”
Förvånad make sliter sig från youtube-klipp med bland annat Lev Grossman och andra författare som jag inte brukar läsa. På skärmen pratas det om vilka böcker som de tycker är riktigt, riktigt bra.
”Han säger att det är en bok man måste läsa. Helst i pocket för den är rätt tjock.”
Och jag flinar och svarar: ”Jag brukar välja bra böcker.”
”Äh”, får jag till svar.
(Vi har lite olika smak när det gäller böcker, min man och jag.)

Jag läste Kate Atkinson för åratal sedan. Slutet av 90-talet är en vild gissning för det var där någonstans som hennes böcker I museets dolda vrår och Mänsklig krocket kom ut. Minns faktiskt inte vilken av böckerna det var. Minns inget av handlingen. Men minns att jag ÄLSKADE den.
Liv efter liv fyller mig med exakt samma känsla. Jag gillar sättet den är skriven på, språket, att det finns en ganska skön torr humor bakom orden och så hennes färgstarka persongalleri. Kanske skulle en till och med använda ordet mustigt?

Handlingen då?
I februari 1910 föds Ursula. Hon dör innan hon hinner ta sitt första andetag, strypt av navelsträngen. Men tydligen ska hon få en ny chans. För det blir februari 1910 igen. Ursula föds, doktorn hinner klippa av navelsträngen. Några år senare drunknar hon när familjen är på semester vid havet.
Så det blir februari 1910 igen, hon föds, överlever strandsemestern med familjen, för att sedan ramla ner från ett tak och just det, dö.

Och så här håller det på. En skulle kunna tro att det kan bli tjatigt, men Atkinson berättar om samma sak från olika perspektiv, hela tiden fylls nya detaljer på. Eller så får det helt enkelt inte någon större plats i berättelsen. Till exempel i Ursulas tredje liv så nämns nästan-drunkningen endast i en bisats.
Min favoritperson är Ursulas mamma Sylvie, som visserligen gillar sina fyra barn (mest tycker hon om den yngsta Teddy, minst gillar hon den äldsta Maurice), men ändå inte tycker att någon av barnen riktigt går upp mot ponnyn Tiffin hon hade som barn. Eller hur hon fantiserar om kokerskans välbyggde son George istället för sin man. ”Gilla” på det!

Det här var mitt bidrag till bokcirkeln som SincerelyJohanna initierade. Till första veckan skulle vi läsa 130 sidor. Fortsättning följer om en vecka!

onsdag 17 februari 2016

Jag älskar pluggboxar. 49 plantor tar minimalt med plats. Kanske fyra kvadratdecimeter?
Men liten blir stor. Och nu är det dags att plantera om 
  • 10 kronärtskockor
  • 8 paprikor
  • 10 tomater
  • 75 chiliplantor
Och då har jag inte ens påbörjat min stora försådd av tomater ännu. 
För att inte tala om att jag ska förså annat också. 
Tur att vi har många fönster. 






tisdag 16 februari 2016

Omplanterat

Kronärtskockorna är omplanterade nu. Funderar på om inte det här är den gröda som jag längtar allra mest efter. Köpta kronärtskockor är inte lika goda som de hemodlade. Så är det bara.

måndag 15 februari 2016

Ute skiner solen...

...inne sitter jag och hostar. Piggar upp mig med en bild på Batman. Kaninerna gillar verkligen att solen har kommit tillbaka och de ligger gärna i burens soligaste hörn och "solar".
Till våren kommer vi att plantera humle vid buren. Det växer fort och tanken är att humlen ska klä in buren. Det finns en viss estetisk aspekt på detta, men framförallt så ska det fungera som solskydd åt kaninerna. För även om solvärmen är bra för dem nu under vårvintern så har stekande sol sommartid definitivt inte samma positiva effekt!

söndag 14 februari 2016

Den här helgen...

... hade jag tänkt göra en hel del saker. Som att hänga massor i stallet med "min" fina medryttarpålle, eller plantera om 56 chilisar, 10 Vilma-tomater och 10 kronärtskockor.
Och helst av allt ville jag ta en härlig promenad med ungarna i skogen, med en ryggsäck full av mackor och varm choklad. Solen sken ju liksom. Och marken var täckt med ett tunt lager snö.
Istället har jag legat nedbäddad framför brasan och snorat och hostat.
Jag är enormt less på den där influensan nu.

lördag 13 februari 2016

Inget för den otålige

Nora Websters make har gått bort efter en längre tids sjukdom och nu måste livet gå vidare. Hennes söner som under tiden bott hos en släkting flyttar hem igen och själv måste hon börja jobba igen efter att under alla dessa år varit hemmafru. För att inte tala om att hon måste hitta ett sätt att leva nu när hennes man tillika stora kärlek är borta.
Berättelsen utspelar sig på Irland i slutet av 60-talet och det bör en ha med sig vid läsandet. För annars så blir det svårt att förstå det uppseendeväckande i att Nora färgar håret, bara några månader efter sin makes död.
Om du vill ha spänning och dramatik och längtar efter en bok där texten ska suga in dig i en rafflande historia från första stund, nej då är det ingen som helst mening att läsa den här boken. Men vill du ha en riktigt fin historia, både välskriven och trovärdig och som kommer att stanna kvar hos dig efter att du läst klart den, då tycker jag absolut att du ska läsa Nora Webster.

onsdag 10 februari 2016

10 år

För 10 år sedan fick jag mitt första refuseringsbrev. Jag hade skrivit ett bilderboksmanus som hade arbetsnamnet Bokmärksklubben och handlade om bästisarna Ellen och Nora som hade en klubb där de byter bokmärken. Men en dag måste Ellen ta med sig sin lillasyster Stina till bokmärksklubben ...
Alla som har småsyskon inser förmodligen direkt vilken brandfackla Stina blir i sammanhanget.
Nåja, det här manuset skickades in till typ alla förlag som var aktuella år 2006.
Jag blev refuserad.
Förstås.
Och av samtliga.
Men, och det är det här som jag fortfarande lever på ibland. Det allra första refuseringsbrevet jag fick (ett riktigt brev, märk väl) var ändå en positiv och personlig sådan. Att även om de inte skulle ge ut boken så tyckte de ändå att det var både bra och välskrivet. Själv satt jag på hallgolvet med brevet i handen och kände att hjärtat slog och slog och jag minns att jag tänkte: jag kommer bli författare en dag. Jag kommer verkligen bli det ...
(Några veckor senare fick jag ett liknande brev från ett annat förlag och det stärkte mig förstås ytterligare.)
Ett halvår senare (det föddes en bebis strax efter att jag fick det där första brevet) så påbörjade jag mitt hästboksmanus. Jag gick en bokmanuskurs samtidigt, barnvagnspromenaderna ägnades åt att planera vad jag skulle skriva härnäst och så fort som bebisen sov så skrev jag. Dessutom fick jag kontakt med en förläggare som bad att få läsa. Hon tyckte om det hon läste, men sa också att det var mycket jobb kvar och så fick jag en hel del bra tips på vägen. Till exempel att inte bli för övertydlig.

Sen då?
Jo min föräldraledighet tog slut och jag återvände till universitetet för att skriva klart min doktorsavhandling. Jag kämpade med att få till skrivtid, men att skriva avhandling kräver sjukt mycket av en. Inte bara i tid, utan också i energi. Dessutom hade vi ju en liten knatte också ...
Men avhandlingen blev klar, jag fick ett vanligt jobb, vi köpte hus, flyttade, vi fick ett till barn, ...Jag skrev inget på flera år, förrän en dag när jag kände mig nedstämd och började surfa runt på olika distanskurser som universiteten erbjöd. Och så hittade jag Att skriva för barn och unga på Linnéuniversitetet. Man skulle söka in på arbetsprov.
Jag dammade av mitt hästboksmanus, skrev ett ansökningsbrev och kom in!

Förra året skickade jag in mitt hästboksmanus. Då hade jag skrivit om det en miljard gånger ungefär. Jag hade bl.a. skickat in det vid ett tidigare tillfälle och fått ett nej, men också ett lektörsutlåtande (från ett kvalitetsförlag) . Jag hade också skrivit ytterligare ett barnboksmanus som skickats in. Återigen refuseringar, men också positiva sådana. Till exempel att det hade "fastnat" hos en lektör hos ett av de större förlagen eftersom hen verkligen gillade det ...

Jag väntar fortfarande på svar från ett gäng av förlagen. Törs jag hoppas på det bästa? Ingen aning. Ibland känns det som att det aldrig kommer att bli något. Men om jag inte törs hoppas längre, då betyder det att jag ska sluta försöka, dvs ge upp. Och det kan jag inte. Det vore att svika mig själv och mina drömmar.

måndag 8 februari 2016

Diskrepansen

Idag la jag ut en bild på instagram över vad jag planerar att läsa i februari. Förmodligen kommer listan över verkligen lästa böcker och de jag har tänkt att läsa se helt annorlunda ut. Så blir det jämt. Om jag planerar för mycket då kommer jag dra iväg åt ett helt annat håll. Det bara blir så. Och likadant är det med mitt skrivande och det är nog därför som jag inte planerar så mycket utan skriver på. Sedan när historien väl satt sig då är jag betydligt stramare och tillåter inga större utsvävningar.

Hur som helst. Det här hade jag tänkt mig under resten av februari:

  • Nora Wester av Colm Toíbín (14-dagars lån så den har jag påbörjat. Gillar de två första kapitlen!)
  • Marina Belezza av Silvia Avallone (månadens bokcirkelbok på jobbet, den kommer också att bli läst)
  • Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty (till den nya bokcirkeln som jag blivit inbjuden till, den kommer jag också att läsa, för annars kommer jag att skämmas)
  • Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall (har aldrig läst henne)
  • Muminpappans memoarer (oläst muminbok)
  • Mitt år av längtan av Dasha Tolstikova

Den som definitivt fattas på ovanstående lista är Katitzi och Swing som jag läser för yngsta sonen. Och för att inte tala om alla trädgårdsböcker som plöjes i väntan på att odlingssäsongen ska börja!

söndag 7 februari 2016

Nukleärt


Idag förädlade jag mina egensyrade chilisar till chilisås. Eftersom chilisarna redan var syrade så var det här busenkelt och gick väldigt fort. 
Häll av "syrningsvattnet"
Lägg chilisarna i en burk och mixa dem
Tillsätt lite äppelcindervinäger
Låt rinna av genom en sil för att bli av med skal och kärnor
Klart!


Avrinning.


Färdigt!
Det blev galet starkt, typ nukleär hetta,
 men det blev också galet gott. 

Skämmig bokcirkel

Vi har en bokcirkel på mitt jobb. I år fyller den tre år.
Den första bok som vi läste var E.L. James Fifty shades of grey. Och jag anser att det mest positiva med den boken är att det faktiskt var den som gjorde att vi startade vår bokcirkel. Vi var några som var nyfikna och ville läsa, men tyckte samtidigt att det var fruktansvärt skämmigt att vi ville läsa den. Och det är som sagt mycket lättare att skämmas i grupp än på egen hand.
Bokklubben Skämskudden var född!

Jag tror ingen av oss läste mer än den första i serien. Grymt obehaglig bok för övrigt eller är det snarare obehagligt eftersom den marknadsförs som typ romantisk?

Hur som helst, så är det verkligen roligt att ha en bokcirkel på jobbet. Den är ganska stor, 12 stycken medlemmar tror jag, men det är sällan som alla har möjlighet att vara med och därför funkar det utmärkt ändå. För sina kollegor träffar en trots allt ofta. Vi pratar ofta böcker och läsning när vi ses i korridorerna eller på fikarasten. Dessutom ger det här också möjligheten till bokdiskussioner under läsandets gång. För att inte tala om en naturlig ingång till samtal när någon börjar hos oss. "Tycker du om att läsa?"
Jag har lärt känna många med den frågan.

Jo, vi döpte ju bår bokcirkel till Bokklubben Skämskudden men jag vet inte om övrigt vi har läst har varit direkt skämskudderelaterat. Här kommer en lista på några av titlarna i alla fall. Döm själv:-)


  • Negar Naseh Under all denna vinter
  • Silvia Avallone Stål
  • Sofi Oksanen Utrensning
  • Jenny Wrangborg Kallskänken
  • Faïza Guène En riktig man gråter inte
  • Liv Strömqvist Kunskapens frukt
  • Gerd Brantenberg Egalias döttrar
  • Alice Munro Kärlek, vänskap, hat
  • MajGull Axelsson Moderspassion
  • Karolina Ramqvist Flickvännen
  • Carol Rifka Brunt Låt vargarna komma (kanske den mest omtyckta boken)



torsdag 4 februari 2016

Hur går det med årets läsutmaning?

Ja, hur går det egentligen?
Nja. Sisådär. Typ 1 bok av 12 möjliga kvalificerar in i kategorin årets läsutmaning som alltså är tysk litteratur. Det innebär tyskspråkiga författare som är översatta till svenska, eller ännu hellre förstås att jag läser på originalspråk. Och det kan jag. Hurra för mig!
Häromdagen på väg hem från jobbet grabbade jag tag i en bok från vår bokskrubb, Bernard Schlinks Högläsaren vilket visade sig vara ett rejält lyckokast. Mitt tåg var tokförsenat, men med en god bok blir en situation sällan särskilt illa och precis så blev det.
Jag sögs in i kärlekshistorien mellan bokens 15-åriga huvudperson och den 20 år äldre Hanna. Hur otrolig förälskad han var, men hur kärlekshistorien abrupt tog slut och de återsågs inte förrän flera år senare och då i rätten. Hanna hade varit lägervakt i Auschwitz.
En bra bok är aldrig smaskig. Där finns alltid en respekt för personerna och inget är så enkelt som en först kanske kan tro att det är.
Det här är en fantastisk bok på många sätt.
Läs den!

onsdag 3 februari 2016

Läst i januari

Har ni sett min läslista för januari?
12 böcker.
12 böcker!
Woho! Jag leder stort läskampen här hemma.
:-)
(Allt kan bli en tävling, bara en vill så ...)
Av dessa 12 var Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige den absolut starkaste läsupplevelsen. Det är en sådan där bok som jag gått och pillat på i affärerna och på bibblan i ett par års tid nu. Men har hittills alltid ställt tillbaka den eftersom "den förmodligen är alldeles för jobbig att läsa för en känslig själ som jag".
Och det var den ju också.
Men den är otroligt välskriven och väldigt intressant och jag skulle också vilja säga att det är en viktig bok.
Kanske en sådan som borde läsas i skolan och diskuteras. Eller varför startar inte våra folkvalda politiker en bokcirkel och läser och diskuterar denna?
Nåja, efter den läsningen behövde jag något uppiggande. Slängde ut en förfrågan på "fejjan" och fick en massa tips. Det slutade med att jag köpte Emma Hambergs Rosengädda nästa. Skillnaderna mellan böckerna är avgrundsdjup, men Emma Hamberg är smart och även om den nästan känns lite löjlig i jämförelse, så är den faktiskt inte så dum. Ibland kan en behöva något som bara gör en på gott humör!