tisdag 29 december 2015

Jullovsläsning

När jag hade femtio sidor kvar av boken  Det blå mellan himmel och hav av Susan Abulhawa var jag nästan redo att slänga den i väggen. Någonstans i mitten tyckte jag hela historien spårade ut och blev både platt och banal. Så himla synd när första halvan ändå var så pass bra. Även om den inte nådde upp i nivå med hennes debutbok,  Morgon i Jenin, som i princip knockade mig för att den var så stark.(Så mycket hemskheter. Så mycket sorg. Och ändå så mycket kärlek. Jag var typ utmattad när jag var klar med boken.)
Tillbaka till Det bål mellan himmel och hav... Jag retade mig på vad jag tyckte var en fånig och typ obligatorisk kärlekshistoria och sexscener som var pinsamt romantiska. Jag retade mig dessutom på platta och endimensionella personporträtt.
Alltså, de som är goda i Susan Abulhawas böcker, de är otroligt goda. De som är hjältemodiga är så ädla att en blir alldeles matt. Och de som är onda, ja de är verkligen onda. Dessutom är de judar. Häpp. Jag tänker inte göra något försök att analysera detta.

Ändrade jag uppfattning om boken då? Ja, jag gjorde faktiskt det. Jag läste klart boken nästa dag och insåg att kärlekshistorien ändå behövdes. Att de två gamla matriarkerna i boken faktiskt var riktigt underhållande (scenen där de sitter och röker sin egenodlade hasch är obeskrivlig). Men det jag älskar allra mest är det ständigt återkommande resonemanget om tiden. Att det finns en plats, där all tid är nu. Där allt möts. Där det som förstörts och sargats fortfarande finns. Att den platsen finns mellan himmel och hav.

En annan anledning att läsa Susan Abulhawas böcker är att de också är släktkrönikor om palestinska familj som fördrivs från sin by och måste bosätta sig i ett flyktingläger på Gazaremsan. Åtminstone jag har tidigare inte läst något liknande. Tycker en dessutom om Khaled Hosseinis böcker
 Flyga drake och Tusen strålande solar då gillar en garanterat dessa också!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar