Läsåret 2017

Jag är expert på att göra prestige av nästan allting. Allt som är kul kan också bli tävling. Det här är givetvis inte ett hållbart förhållningssätt i längden och det som är bra med att jag blivit medveten om det är att jag kan ändå försöka undvika att sätta skyhöga mål som jag sedan bara stressar mig.
Det här med läsning till exempel.

Jag älskar att läsa. Jag skulle lätt kunna sätta upp ett mål att läsa typ 100 böcker i år. Det skulle jag förmodligen kunna uppnå. Men ärligt talat, 100 böcker är bara en siffra. Och det är inte antalet böcker som är det viktiga utan vad jag har läst.

Trots detta blir det ändå ett läsmål i år: att läsa minst 12 böcker för barnen.
De börjar bli stora, fyller åtta och elva i år och är både duktiga läsare, men ändå. Högläsning är något alldeles speciellt.
I somras läste vi mycket tillsammans. Sedan blev det i princip ingenting under hösten. Bara en endaste bok. Det kändes futtigt. Alltså behövdes en omstart.

I januari läste vi Mats Strandbergs Monstret på cirkusen. Storfavorit hos både stora och små. Så fint gestaltade berättelser. Frank är ju ett helt oemotståndligt, gulligt monster som fick oss alla tre att le. Medan clownen på cirkusen fick oss alla tre att rysa. Ni som lyssnade på Mats Strandberg på bokmässan i höstas vet säkert också vem förebilden till den obehaglige clownen är.
*ryser-ännu-mer*

Nu läser vi Frida Nilssons Ishavspirater. Jag läste den när den kom, köpte den till min stora kille förra året som då (efter 15 lästa sidor) avfärdade den som tråkig. Nu när jag läser den för honom och lillebror vill han aldrig att jag ska sluta. Han kommenterar berättelsen, varför karaktärerna gör som de gör och hur han tror det kommer gå.
Behöver jag säga att vi har fantastiska lässtunder tillsammans?
:-)

Berlins bokhandlare

Vi har ju varit i Berlin, familjen och jag. Och jag har varit inne i varenda bokhandel jag hittat. Vilka bokaffärer det varit alltså! Vissa med tillhörande bokhund, som verkligen förhöjer stämningen rejält.
Visst vill ni ha en lista över mina bokhandlarfavoriter?

Den kommer här:

Autorenbuchhandlung vid Savignyplatz. Inspirerande lokal, kunnig och trevlig personal som gärna delar med sig av sina boktips. Har dessutom café och riktigt gosiga bokhundar. Storfavoriten!

Schöller Bücher på Knesebeckstrasse, se bilderna. Fullproppad bokhandel med bokhyllor från golv till tak. Otroligt mysig och dessutom med tillhörande bokhund. Förslagsvis äter man frukost eller fikar på Café 1900 mittemot eller på Eiscafé några husnummer längre bort. 

KaDeWe på Ku'damm. På våning 6 finns en stor och väldigt välsorterad bokhandel. När man blivit trött av allt boktittande tar man rulltrappan upp en våning och äter vansinnigt goda bakelser i deras Wintergarten.

Dussmann das Kulturkaufhaus på Friedrichstrasse. På det här kulturvaruhuset kan man köpa alla böcker, filmer, musik, mm man kan tänka sig. Dessutom en riktigt bra avdelning med engelska böcker. Och en finfin restaurang där man kan äta ekologisk mat eller fika. 

Literaturhaus på Fasanenstrasse. Egentligen är det deras vinterträdgårdsfik som är det bästa. Och kanske helst ska man äta frukost på deras mysiga veranda med utsikt över trädgården. Man kan inte ens tro att man befinner sig i en av Europas största städer då... Efter frukosten tar man en titt i bokhandeln i källaren. Eller går på Käthe Kollwitzmuseet. 

Årets läsutmaning

Tänkte stanna upp och summera hur min läsutmaning gått hittills i år. Årets läsutmaning var tysk och tyskspråkig litteratur. Målet eller snarare målen var att läsa de tyska böcker som jag köpt på mig under de senaste åren men inte kommit mig för att läsa, se till mina tyskakunskaper håller sig fräscha och förstås hitta nya spännande författarskap!

Hur har det gått?
Lista över årets lästa böcker finns här och där finns följande böcker som kvalar in på utmaningslistan.

Bernard Schlink Högläsaren: visst är det lite av en klassiker? Handlar om en femtonårig kille som inleder ett förehållande med den mycket äldre Hanna. Hanna har (visar det sig) ett förflutet som lägervakt i koncentrationsläger. Otroligt välskriven och gripande bok om att ingenting är vare sig svart eller vitt.

Andreas Steinhöfel Rico, Oscar und die Tieferschatten:  Underbar barnbok som inte verkar finnas utgiven på svenska. Handlar om Rico, en ganska ensam kille som bor i Berlin som också har någon form av funktionshinder. Han lär känna Oscar och de blir vänner. I Berlin härjar en man som kidnappar barn och Oscar blir hans nästa offer. Stort plus för den fina gestaltningen av Rico. Dessutom är den grymt rolig också och jag lärde mig många nya tyska ord, das Durchguckding till exempel.

Otfried Preussler Krabat: Gammal klassiker med rötter i folktron. Finns på svenska. Jag älskar den här boken!

Robert Seethaler Ein ganzes Leben: Tyckte man om John Williams Stoner, så tycker man garanterat om den här boken. Ett av mina bästa impulsköp någonsin. Välskriven och lågmäld men ändå så gripande. Jag köpte boken på flygplatsen i Wien och en farbror som stod bakom mig i kön blev så glad att han tog tag i min arm och sa: Nu har Ni något att se fram emot. Att läsa den där boken är ren glädje!

Christine Nöstlinger Wir pfeifen auf den Gurkenkönig: Vi struntar i gurkkungen! Alltså. Den här boken är ju makalös. Jag läste den som barn och den är precis lika bra nu, kanske ännu bättre till och med. Handlar om när familjen Hogelmann plötsligt har en gurkkung i köket som blivit fördriven av sina undersåtar. Och nu vill gurkkungen söka asyl hemma hos dem. Den vuxne läsaren misstänker att gurkkungen förmodligen är den diktatoriska pappa Hogelmann. Men så tolkade inte jag den som barn. Framförallt älskar jag Christine Nöstlingers barnperspektiv. Så vill jag också kunna skriva.

Jenny Erpenbeck Natt för gott: En flicka föds men dör som spädbarn. Eller så lurar föräldrarna döden och hon överlever. En tonårsflicka dör, olyckligt kär. Eller gjorde hon verkligen det? Det har skrivits mycket om Jenny Erpenbecks Natt för gott. Och den har legat många veckor på DN:s lista över bästa böckerna just nu. Med rätta för den är verkligen så himla bra. Men den är inte lättläst. Egentligen är det synd, för jag tänker att det som boken förmedlar är något som många, många borde läsa. Grymt bra bok.

Vi hatar hästar

Ni har väl inte missar den superfina webtidskriften Bazar Masarin som handlar om barn- och ungdomslitteratur. I så fall, in och läs! Det senaste numret släpptes igår och handlar om något som jag gillar lite extra mycket: hästar och hästböcker!
Jag tänkte faktiskt fördjupa mig lite här om den text som jag bidragit med: Vi hatar hästar. De som "hatar" hästar i den här artikeln är mina två söner, i dagsläget sju och tio år gamla. Självklart hatar de inte hästar i verkligheten. Jag skulle nog snarare säga att de är neutrala på gränsen till positiva till hästar, men när händelsen som jag skriver om i artikeln inträffade då var deras besked till mig mycket tydligt: Vi hatar hästar.
Hästvärlden består i princip bara av tjejer (med svensk bakgrund) och som kille i stallet blir man annorlunda. Min äldsta son blev tyvärr ganska snabbt medveten om att han var ensam kille i gruppen och så småningom förstod han också att inga andra av hans killkompisar skulle börja rida heller. Och sedan smittade det av sig på lillebror, som fram tills dess också varit hästintresserad.

När jag började skriva på mitt hästboksmanus (som alltså blir bok nästa år) så tänkte jag först låta huvudpersonen bli mobbad i skolan för att han var hästkille. Sedan tog jag bort det ur manuset.Min huvudperson gillar hästar, har ridit sedan han var sju och han har en egen häst som han älskar över allt annat. Och ingen tycker att det är det minsta konstigt.
Kanske är det ett sätt att hjälpa till att bryta en norm? Att i mitt fall låta en kille få vara en hästkille fullt ut utan att någon lyfter på ögonbrynen för det.

Avslutningsvis tänkte jag nämna två böcker där hästkillar förekommer.
Sam, Sigge och riddarbröderna för lite yngre barn är relativt nyutgiven.  I den dundrar två bröder runt på de engelska hedarna och leker att de är riddare. Och det är det jag gillar med den boken: att de är helt vanliga pojkar som älskar hästar.
En gammal favorit (från 1954) är Diana Pullein-Thompsons I full karriär som handlar om de två hästtokiga syskonen Clare och Nicholas som tar hand om deras fasters hästar när hon hamnar på sjukhus. I den är det precis lika normalt att vara hästkille som att vara hästtjej.

Liv efter liv - hela boken

Sådär, nu har jag gått i mål med bokcirkelläsningen av Kate Atkinsons roman Liv efter liv.
Jag läste klart redan i onsdags och har funderat en hel del sedan dess. På hur det vi råkar ut för formar oss och vårt beteende. Det är lätt att se sig själv som god, fördomsfri, generös, etc så länge dessa egenskapar aldrig behövt prövas. Och med det menar jag prövas på riktigt. Som att mitt eget liv eller mina barns liv skulle stå på spel.


En annan sak jag tänkte på var Ursulas arbete med att leta efter överlevande efter bombanfallen. Det var fasansfulla scener och jag skummade igenom vissa ganska hastigt eftersom de verkligen gjorde mig illa till mods.
Jag sitter själv med i krisorganisationen på min arbetsplats och om en stor olycka skulle inträffa skulle jag bli inkallad. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag skulle reagera om den där stora olyckan verkligen inträffade. Skulle jag stå ut med att åka till mitt jobb och sitta i säkert förvar i vår ledningscentral, fokusera på att kommunicera med andra myndigheter, utan att veta hur det vore ställt med min familj?

Det finns ingen snitsig poäng med dessa funderingar. Tyvärr. Bara tankar som kom upp efteråt.

En sista grej, tänkte ni på att dottern Frieda endast finns med i ett av Ursulas liv?

Jag är väldigt glad över att jag läste den här boken. Jag tycker Kate Atkinson är en otroligt skicklig författare och jag älskar hennes periodvis ganska torra humor som skiner igenom lite här och där. Som tur är har jag tre böcker till av henne här hemma som jag hoppas kunna läsa inom en snar framtid: I museets dolda vrår, Human Croquet (Mänsklig krocket) och Känslomässigt udda.
Tack till Sincerely Johanna som initierade den här bokcirkelläsningen. Det var riktigt kul!

Skämskudde

Under mitt skrivbord står en kasse och tokskäms.
Skojar bara, det är jag som skäms över att jag införskaffat ännu fler böcker till det här huset.
Jag var på Stadsmissionen idag för att lämna urvuxna barnkläder och kunde som vanligt inte låta bli att ta en runda.
Loppisar är typ knark för mig.
Jag tar alltid en runda kring bokhyllorna.
Egentligen är läkarmissionen bäst. Där kostar inga böcker mer än 10 kr. Oavsett. (Och pocketar kostar 2 kr styck. Fatta. 2 kr.)
Stadsmissionen är lite mer affärsmässiga överlag. Till exempel kan en inte köpa vaser från Uppsala Ekeby för under hundralappen.
De har också fattat att vissa böcker har ett värde. Som en äldre upplaga av Kati på Kaptensgatan av Astrid Lindgren. Den fick jag ge 40 kr för. Men i övrigt: 5 kr styck för pocketböcker.
Det blev ett par stycken...
Och med tanke på hur mycket böcker det redan finns här hemma så hamnade alltså kassen under skrivbordet så att inte någon skulle se att det nu finns ännu fler här hemma.

(Men, ens pengar kommer verkligen behövande till nytta när en handlar på ställen som Läkarmissionen och Stadsmissionen. Och det är ju faktiskt väldigt bra.)

Liv efter liv, del tre

I vår lilla nätbokcirkel är vi nu framme vid sidan 387 i boken Liv efter liv av Kate Atkinson.
Jag måste skriva om mamma Sylvie igen, för nu har hon fått återupprättelse tycker jag. Inte för att jag på något vis "förlåtit" henne för hur illa hon behandlade Ursula efter övergreppen vi läste om förra veckan, men just det här att hon "genomskådat"nationalsocialismen gör att hon återfår min respekt i alla fall.
Både Sylvie och Pamela (kanske till och med särskilt Pamela) förstår tidigt vad som är på gång i Tyskland under 1930-talet, men det gör inte Ursula. Tror jag i alla fall. Faktum är att jag har svårt att få något riktigt grepp om hur hon är. De andra personerna i boken framträder både klarare och tydligare.

Jag har fortsatt att fundera över Sylvie och tänker att det var lätt att avfärda henne som konservativ och skuldbeläggande i förra veckans läsning, men givetvis är det inte så enkelt. Sylvie vill precis som de flesta föräldrar sina barns bästa och hon uppfostrar förstås sina barn efter de värderingar som hon själv uppfostrades. För henne är det sätt hon ser på världen, givetvis rätt för henne och hennes familj.
Och i den här veckans läsning så framträder inte heller hennes mer konservativa sidor så tydligt, just för att de inte behöver tas fram eftersom Ursula i dessa liv inte råkar ut för något övergrepp.
Helt enkelt: det är lätt att vara god när ens värderingar och samvete aldrig behövt prövas.

Vi läste förmodligen bokens kusligaste kapitel den här veckan: Ursula och dottern Frieda tillbringar några veckor i örnnästet (kan väl knappast vara någon annan plats) tillsammans med Eva Braun. Egentligen händer ingenting under dessa veckor. I alla fall inte på ytan. Kanske är det det som får det att framstå som så kusligt ...

Ser fram emot att få läsa sista delen under veckan som kommer!

Jag har shoppat loss

Idag började bokrean och givetvis var jag på plats tidigt. Före kl 10 fick en ju köpa fyra böcker till priset av en liksom ...
Jag var inte ensam. Kön till kassan var riktigt, riktigt lång och det var trångt bland böckerna. Härligt!
Och folk plockade på sig böcker. De flesta gick därifrån med inte bara en kasse och var och varannan bar på kundkorgar som var fullproppade. Måste erkänna att jag kände mig väldigt behärskad, ja rent utav snål, eftersom jag endast köpta fyra böcker.
Dessa blev det i alla fall:

Biografin över Astrid Lindgren har jag redan läst, men länge känt att det är en bok jag inte bara vill ha läst, utan en bok jag vill äga. 

Jag ser fram emot att få läsa Svetlana Aleksijevitj Bön för Tjernobyl. Jag gav min man hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte, vilket är den av hennes böcker jag helst vill läsa. Men det vore att tulla lite för mycket på husfriden om jag lägger beslag på den och läser klart den långt före honom. Jag får läsa den här så länge och jag tror att även den är riktigt bra och läsvärd.

Hans Falladas Varg bland vargar är en riktig tegelsten, 979 sidor. Egentligen är det här en bok som ger mig ångest eftersom jag är rädd för att jag kommer att hitta alldeles för många likheter mellan samhället då (mellankrigstiden) och samhället nu. Men läsa den, det ska jag. (Dessutom så passar den ju perfekt till min läsutmaning: att läsa tysk litteratur under 2016)

Slutligen plockade jag med mig klassikern Unga kvinnor. Jag får erkänna att jag som barn älskade flickböcker som Fröken Sprakfåle och Susan Coolidges böcker om Katy.

:-)

I övrigt har jag precis läst ut Marina Bellezza av Silvia Avallone. Men mer om den en annan dag!

Liv efter liv av Kate Atkinson

”Men det var ju den boken jag köpte till dig!”
Förvånad make sliter sig från youtube-klipp med bland annat Lev Grossman och andra författare som jag inte brukar läsa. På skärmen pratas det om vilka böcker som de tycker är riktigt, riktigt bra.
”Han säger att det är en bok man måste läsa. Helst i pocket för den är rätt tjock.”
Och jag flinar och svarar: ”Jag brukar välja bra böcker.”
”Äh”, får jag till svar.
(Vi har lite olika smak när det gäller böcker, min man och jag.)

Jag läste Kate Atkinson för åratal sedan. Slutet av 90-talet är en vild gissning för det var där någonstans som hennes böcker I museets dolda vrår och Mänsklig krocket kom ut. Minns faktiskt inte vilken av böckerna det var. Minns inget av handlingen. Men minns att jag ÄLSKADE den.

Liv efter liv fyller mig med exakt samma känsla. Jag gillar sättet den är skriven på, språket, att det finns en ganska skön torr humor bakom orden och så hennes färgstarka persongalleri. Kanske skulle en till och med använda ordet mustigt?

Handlingen då?

I februari 1910 föds Ursula. Hon dör innan hon hinner ta sitt första andetag, strypt av navelsträngen. Men tydligen ska hon få en ny chans. För det blir februari 1910 igen. Ursula föds, doktorn hinner klippa av navelsträngen. Några år senare drunknar hon när familjen är på semester vid havet.

Så det blir februari 1910 igen, hon föds, överlever strandsemestern med familjen, för att sedan ramla ner från ett tak och just det, dö.

Och så här håller det på. En skulle kunna tro att det kan bli tjatigt, men Atkinson berättar om samma sak från olika perspektiv, hela tiden fylls nya detaljer på. Eller så får det helt enkelt inte någon större plats i berättelsen. Till exempel i Ursulas tredje liv så nämns nästan-drunkningen endast i en bisats.

Min favoritperson är Ursulas mamma Sylvie, som visserligen gillar sina fyra barn (mest tycker hon om den yngsta Teddy, minst gillar hon den äldsta Maurice), men ändå inte tycker att någon av barnen riktigt går upp mot ponnyn Tiffin hon hade som barn. Eller hur hon fantiserar om kokerskans välbyggde son George istället för sin man. ”Gilla” på det!

Det här var mitt bidrag till bokcirkeln som SincerelyJohanna initierade. Till första veckan skulle vi läsa 130 sidor. Fortsättning följer om en vecka!

Inget för den otålige

Nora Websters make har gått bort efter en längre tids sjukdom och nu måste livet gå vidare. Hennes söner som under tiden bott hos en släkting flyttar hem igen och själv måste hon börja jobba igen efter att under alla dessa år varit hemmafru. För att inte tala om att hon måste hitta ett sätt att leva nu när hennes man tillika stora kärlek är borta.
Berättelsen utspelar sig på Irland i slutet av 60-talet och det bör en ha med sig vid läsandet. För annars så blir det svårt att förstå det uppseendeväckande i att Nora färgar håret, bara några månader efter sin makes död.
Om du vill ha spänning och dramatik och längtar efter en bok där texten ska suga in dig i en rafflande historia från första stund, nej då är det ingen som helst mening att läsa den här boken. Men vill du ha en riktigt fin historia, både välskriven och trovärdig och som kommer att stanna kvar hos dig efter att du läst klart den, då tycker jag absolut att du ska läsa Nora Webster.

Diskrepansen

Idag la jag ut en bild på instagram över vad jag planerar att läsa i februari. Förmodligen kommer listan över verkligen lästa böcker och de jag har tänkt att läsa se helt annorlunda ut. Så blir det jämt. Om jag planerar för mycket då kommer jag dra iväg åt ett helt annat håll. Det bara blir så. Och likadant är det med mitt skrivande och det är nog därför som jag inte planerar så mycket utan skriver på. Sedan när historien väl satt sig då är jag betydligt stramare och tillåter inga större utsvävningar.

Hur som helst. Det här hade jag tänkt mig under resten av februari:

• Nora Wester av Colm Toíbín (14-dagars lån så den har jag påbörjat. Gillar de två första kapitlen!)
• Marina Belezza av Silvia Avallone (månadens bokcirkelbok på jobbet, den kommer också att bli läst)
• Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty (till den nya bokcirkeln som jag blivit inbjuden till, den kommer jag också att läsa, för annars kommer jag att skämmas)
• Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall (har aldrig läst henne)
• Muminpappans memoarer (oläst muminbok)
• Mitt år av längtan av Dasha Tolstikova

Den som definitivt fattas på ovanstående lista är Katitzi och Swing som jag läser för yngsta sonen. Och för att inte tala om alla trädgårdsböcker som plöjes i väntan på att odlingssäsongen ska börja!

Skämmig bokcirkel

Vi har en bokcirkel på mitt jobb. I år fyller den tre år.
Den första bok som vi läste var E.L. James Fifty shades of grey. Och jag anser att det mest positiva med den boken är att det faktiskt var den som gjorde att vi startade vår bokcirkel. Vi var några som var nyfikna och ville läsa, men tyckte samtidigt att det var fruktansvärt skämmigt att vi ville läsa den. Och det är som sagt mycket lättare att skämmas i grupp än på egen hand.
Bokklubben Skämskudden var född!

Jag tror ingen av oss läste mer än den första i serien. Grymt obehaglig bok för övrigt eller är det snarare obehagligt eftersom den marknadsförs som typ romantisk?

Hur som helst, så är det verkligen roligt att ha en bokcirkel på jobbet. Den är ganska stor, 12 stycken medlemmar tror jag, men det är sällan som alla har möjlighet att vara med och därför funkar det utmärkt ändå. För sina kollegor träffar en trots allt ofta. Vi pratar ofta böcker och läsning när vi ses i korridorerna eller på fikarasten. Dessutom ger det här också möjligheten till bokdiskussioner under läsandets gång. För att inte tala om en naturlig ingång till samtal när någon börjar hos oss. "Tycker du om att läsa?"
Jag har lärt känna många med den frågan.

Jo, vi döpte ju bår bokcirkel till Bokklubben Skämskudden men jag vet inte om övrigt vi har läst har varit direkt skämskudderelaterat. Här kommer en lista på några av titlarna i alla fall. Döm själv:-)

• Negar Naseh Under all denna vinter
• Silvia Avallone Stål
• Sofi Oksanen Utrensning
• Jenny Wrangborg Kallskänken
• Faïza Guène En riktig man gråter inte
• Liv Strömqvist Kunskapens frukt
• Gerd Brantenberg Egalias döttrar
• Alice Munro Kärlek, vänskap, hat
• MajGull Axelsson Moderspassion
• Karolina Ramqvist Flickvännen
• Carol Rifka Brunt Låt vargarna komma (kanske den mest omtyckta boken)

Hur går det med årets läsutmaning?

Ja, hur går det egentligen?
Nja. Sisådär. Typ 1 bok av 12 möjliga kvalificerar in i kategorin årets läsutmaning som alltså är tysk litteratur. Det innebär tyskspråkiga författare som är översatta till svenska, eller ännu hellre förstås att jag läser på originalspråk. Och det kan jag. Hurra för mig!
Häromdagen på väg hem från jobbet grabbade jag tag i en bok från vår bokskrubb, Bernard Schlinks Högläsaren vilket visade sig vara ett rejält lyckokast. Mitt tåg var tokförsenat, men med en god bok blir en situation sällan särskilt illa och precis så blev det.
Jag sögs in i kärlekshistorien mellan bokens 15-åriga huvudperson och den 20 år äldre Hanna. Hur otrolig förälskad han var, men hur kärlekshistorien abrupt tog slut och de återsågs inte förrän flera år senare och då i rätten. Hanna hade varit lägervakt i Auschwitz.
En bra bok är aldrig smaskig. Där finns alltid en respekt för personerna och inget är så enkelt som en först kanske kan tro att det är.
Det här är en fantastisk bok på många sätt.
Läs den!

Läst i januari

Har ni sett min läslista för januari?
12 böcker.
12 böcker!
Woho! Jag leder stort läskampen här hemma.
:-)
(Allt kan bli en tävling, bara en vill så ...)
Av dessa 12 var Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige den absolut starkaste läsupplevelsen. Det är en sådan där bok som jag gått och pillat på i affärerna och på bibblan i ett par års tid nu. Men har hittills alltid ställt tillbaka den eftersom "den förmodligen är alldeles för jobbig att läsa för en känslig själ som jag".
Och det var den ju också.
Men den är otroligt välskriven och väldigt intressant och jag skulle också vilja säga att det är en viktig bok.
Kanske en sådan som borde läsas i skolan och diskuteras. Eller varför startar inte våra folkvalda politiker en bokcirkel och läser och diskuterar denna?
Nåja, efter den läsningen behövde jag något uppiggande. Slängde ut en förfrågan på "fejjan" och fick en massa tips. Det slutade med att jag köpte Emma Hambergs Rosengädda nästa. Skillnaderna mellan böckerna är avgrundsdjup, men Emma Hamberg är smart och även om den nästan känns lite löjlig i jämförelse, så är den faktiskt inte så dum. Ibland kan en behöva något som bara gör en på gott humör!

Vill inte sluta läsa

50 sidor in i boken och jag har svårt att släppa den. Men det måste jag. För mitt tåg anländer alldeles strax till Sundbyberg och jag måste hoppa av och ägna dagen åt det som jag är anställd att göra. Att läsa om en kvinna som kanske hette Esther ingår i alla fall inte i det.

Det finns ju dagar då en önskar att en inte var en sådan där plikttrogen person. Tänk om jag istället skulle sitta kvar på tåget. Inte gå av i Sumpan utan inne i stan istället. Leta upp ett café (Vetekatten kanske? Dom har himla goda bullar), hitta bästa fåtöljen, köpa kaffe och sedan läsa.

Jag tror jag skulle behöva 3-4 timmar på mig att läsa ut boken. Det betyder att jag skulle kunna vara på jobbet innan lunch. Ok, jag skulle därmed ha missat den officiella flextiden då, men jag vet ju att ingen håller särskilt hårt på den. Kan ju alltid svamla något om att något hände som gjorde att jag inte hann komma tidigare.

Det är ju rätt frestande alltså ...

(Den fenomenala boken som jag läser är Esther kanske av Katja Petrowskaja. Den handlar om författaren själv som försöker återskapa sin egen släkthistoria, försöker hitta tillbaka till dem i Kiev som så småningom flydde när kriget kom. Men också om dem som blev kvar. Jag är helt såld!)

Dagens bok

Tror att jag skulle kunna lägga i princip hela min lön på böcker. Det går förstås inte.
Av många skäl. Till exempel platsbrist.
:-)
Idag la jag i alla fall en liten del av lönen på denna: Esther kanske av Katja Petrowskaja.
Vad jag ser fram emot att få läsa denna!

Lågmäld roman, men så himla bra

Nu har jag också läst Stoner av John Williams. Alltså, vilken bra bok!!!
Egentligen händer det inte mycket alls. William Stoner föds som enda barn i en fattig jordbrukarfamilj. Han lyckas komma till universitetet och råkar "halka" in på litteraturvetenskap, doktorerar och blir sedan kvar på universitetet. Han gifter sig, äktenskapet blir en katastrof. Att han också är en mycket ärlig man med mycket idealistiska drag (kan en verkligen säga så? Hmm...) gör att han hamnar utanför i kontakterna med sina inte riktigt lika fina och genomärliga kollegor. Han får uppleva den stora kärleken ett tag. Och så slutar boken med att han dör. Låter inte särskilt spännande egentligen.
Ändå är det så himla himla BRA! Det är finstämt och lågmält och som sagt, det händer inte särskilt mycket. Ändå är det som att boken griper tag i en och suger in en i handlingen och det går inte att sluta läsa. Bara en sida till liksom.
Och jag som blivande författare (jajamen!) ställer mig förstås frågan: vad VAD är det som gör den här boken så fantastisk?
Det värsta är att jag inte har något bra svar. Språket kanske? Jo, det är förstås otroligt fint. Handlingen? Tja, den var ju som sagt inte så himla spännande. Personerna? Jo, de är väldigt trovärdiga och väl sammansatta. Men det finns det ju fler böcker som har.
Så jag kanske måste läsa om den för att försöka hitta vad det är som gör den så magisk. Och det är ju förstås inte heller så dumt!

Mina onsdagar

Onsdagar är lediga dagar för mig. Tid att skriva, tid att umgås med barnen. På förmiddagen går dom i skolan och jag skriver. Efter lunch blir det hämtning och vi gör något mysigt tillsammans.
Idag ska vi till biblioteket, önskemål från snart-tioåringen. Som jag har väntat och längtat efter detta...
Jag har överöst kidsen med böcker. Entusiasmen har väl varit sådär, skulle en kunna säga. De älskar godnattsagor, men just det här att läsa själv har inte klickat förrän nyligen.
Den stora brytpunkten kom i höstas då skolan åter deltog i Läskampen.
En annan förtjänst är Greg, ni vet han som skriver Dagbok för alla mina fans. Den är verkligen lika kul för vuxna som för ungar i 10-årsåldern.

Mitt eget skrivande då? Alltså, det är inte jättelätt att ställa om efter en halvkaotisk morgon med lämning på skolan. Framförallt inte att se till att den yngste har med sig allt. Varför denna aversion mot vantar??? Jag blir galen!
Och sedan när jag är hemma igen möts jag av: vad här ser ut? Hur ska jag kunna skriva när det ser ut så här???

Fast, det går visst alldeles utmärkt. Det är bara att sätta på kaffebryggaren, lite musik i bakgrunden, en brasa i öppna spisen. Och så viktigast av allt: sitt med ryggen åt röran!

2016 års läsning

Så var vi på andra sidan då och livet känns väl ungefär som vanligt. Men en himla trevlig nyårsafton blev det i alla fall!
Idag har varit en riktig slappardag. Jag har läst Leila Abouleas bok Minaret och om den kan jag säga: riktigt bra! På baksidan om boken kan en läsa att muslimska författare i bland annat Storbrittanien, de senaste åren skapat en ny sorts genre. De har inget behov av att ironisera över eller förklara islam utan de skriver helt enkelt om livet som troende muslim i ett västerländskt samhälle. Poff, poff, poff så punkterades ett gäng av mina fördomar. Läs, med andra ord!

I år tänker jag ge mig själv en ny sorts läsutmaning. Jag har bestämt mig för att årligen koncentrera mitt läsande lite extra runt ett särskilt land. Förhoppningen är att lära mig mer och att upptäcka ny och spännande litteratur som jag inte hade hittat annars. Först ut blir Tyskland. Anledningen till det är att jag bott i Tyskland i två omgångar och är rätt bra på tyska. De senaste åren har jag också köpt på mig ett gäng tyska böcker när jag varit där på tjänsteresa. Sedan har de blivit liggande. Först ut blir Juli Zehs Nullzeit och en gammal klassiker Otfried Preusslers Krabat. Den heter Han sålde sin frihet på svenska och jag minns den som väldigt spännande.
Jag tänker mig också att jag äntligen ska läsa Siegfrid Lenz Deutschstunde. Det är en ambition jag har haft i drygt 15 år.

Jullovsläsning

När jag hade femtio sidor kvar av boken  Det blå mellan himmel och hav av Susan Abulhawa var jag nästan redo att slänga den i väggen. Någonstans i mitten tyckte jag hela historien spårade ut och blev både platt och banal. Så himla synd när första halvan ändå var så pass bra. Även om den inte nådde upp i nivå med hennes debutbok,  Morgon i Jenin, som i princip knockade mig för att den var så stark.(Så mycket hemskheter. Så mycket sorg. Och ändå så mycket kärlek. Jag var typ utmattad när jag var klar med boken.)
Tillbaka till Det bål mellan himmel och hav... Jag retade mig på vad jag tyckte var en fånig och typ obligatorisk kärlekshistoria och sexscener som var pinsamt romantiska. Jag retade mig dessutom på platta och endimensionella personporträtt.
Alltså, de som är goda i Susan Abulhawas böcker, de är otroligt goda. De som är hjältemodiga är så ädla att en blir alldeles matt. Och de som är onda, ja de är verkligen onda. Dessutom är de judar. Häpp. Jag tänker inte göra något försök att analysera detta.

Ändrade jag uppfattning om boken då? Ja, jag gjorde faktiskt det. Jag läste klart boken nästa dag och insåg att kärlekshistorien ändå behövdes. Att de två gamla matriarkerna i boken faktiskt var riktigt underhållande (scenen där de sitter och röker sin egenodlade hasch är obeskrivlig). Men det jag älskar allra mest är det ständigt återkommande resonemanget om tiden. Att det finns en plats, där all tid är nu. Där allt möts. Där det som förstörts och sargats fortfarande finns. Att den platsen finns mellan himmel och hav.

En annan anledning att läsa Susan Abulhawas böcker är att de också är släktkrönikor om palestinska familj som fördrivs från sin by och måste bosätta sig i ett flyktingläger på Gazaremsan. Åtminstone jag har tidigare inte läst något liknande. Tycker en dessutom om Khaled Hosseinis böcker
 Flyga drake och Tusen strålande solar då gillar en garanterat dessa också!