Vardag

Det kanske inte är så dumt med vardag igen.
Särskilt inte när vardagen är en onsdag och jag är "ledig" för att skriva.
Eller att skolan har börjat och barnens kompisar är hemma och de har några att leka med, istället för att slåss med varandra.
Och att det snart är bokmässa...

Dag 4 på Mankellgården

Det blir faktiskt väldigt mycket skrivet här på Mankellgården i Sveg.
Syrrans och mitt faktaboksmanus börjar närma sig inskickningsstatus till exempel. Nu väntar jag bara på att syrran ska återvända till en plats där det finns både dator och internet för att leverera det sista. Sedan så...

Det är ganska precis ett halvår sedan som jag påbörjade mitt längre projekt: en magisk realism till åldersgruppen 9-12 år. Som vanligt började allt med en känsla men också med ett antikvariat som alltid var stängt. Det låg på promenadstråket in till stan när vi bodde i Uppsala.
Efter att ha skrivit sex stycken olika versioner känns det som att berättelsen finns där, från början till slut. Personerna också. Och miljöerna.
Visst låter det som att det tagit en evighet att nå dit? Och samtidigt har det gått mycket snabbare än när jag skrev min hästbok som kommer ut nästa år. 

Jag tänker att det tar tid för en berättelse att sätta sig. Att det tar tid att lära känna personerna i den och att det tar tid att "uppleva" de miljöer som de befinner sig i. 

De här dagarna på Mankellgården har jag hunnit tänka igenom min berättelse. Jag har skrivit ner den i stora drag, satt ramarna och stakat ut vägen framåt. Det är ett krävande arbete och därför är det värt otroligt mycket att få vistas i en miljö som inte kräver något annat av en just nu. 

Till hjälp med strukturen har jag också boken The writer's journey. En koloss på engelska på över 400 sidor. Men man behöver inte läsa allt. Det finns en alldeles utmärkt sammanfattning på de 20 första sidorna!

Åh vad jag är bra!

Det här blir ett helt ocensurerat skrytinlägg, för jag känner mig så himla nöjd just nu.
Bland annat för att jag har haft en så grymt bra skrivardag idag. Det har känt som jag stått och stampat på samma plats så länge nu, men idag tog det fart igen. Och plötsligt hade jag skrivit jättemycket både på syrrans och mitt faktaboksmanus (med massor av barnperspektiv!) och på mitt eget magiskrealism-manus.
Toppen!

Igår hade jag dessutom en riktigt bra dag på mitt vanliga jobb som inkluderade ett sådant där superviktigt möte som förekommer lite då och då. Men efteråt fick jag ett mail från min chefs chef i vilket jag fick massor av beröm för mina insatser.
Ett sådant där mail man sparar i mappen "cred" för att plocka fram till nästa löneförhandling.
:-)

Och om två veckor åker jag och Ann-Charlotte Ekensten till Henning Mankells hus i Sveg. Ann-Charlotte har fått vistelsestipendium där och bett mig att följa med.
Ser fram emot att få vistas i författarbubblan, ha spännande textsamtal och kanske dricka ett glas vin eller två.

Vi hatar hästar

Ni har väl inte missar den superfina webtidskriften Bazar Masarin som handlar om barn- och ungdomslitteratur. I så fall, in och läs! Det senaste numret släpptes igår och handlar om något som jag gillar lite extra mycket: hästar och hästböcker!
Jag tänkte faktiskt fördjupa mig lite här om den text som jag bidragit med: Vi hatar hästar. De som "hatar" hästar i den här artikeln är mina två söner, i dagsläget sju och tio år gamla. Självklart hatar de inte hästar i verkligheten. Jag skulle nog snarare säga att de är neutrala på gränsen till positiva till hästar, men när händelsen som jag skriver om i artikeln inträffade då var deras besked till mig mycket tydligt: Vi hatar hästar.
Hästvärlden består i princip bara av tjejer (med svensk bakgrund) och som kille i stallet blir man annorlunda. Min äldsta son blev tyvärr ganska snabbt medveten om att han var ensam kille i gruppen och så småningom förstod han också att inga andra av hans killkompisar skulle börja rida heller. Och sedan smittade det av sig på lillebror, som fram tills dess också varit hästintresserad.

När jag började skriva på mitt hästboksmanus (som alltså blir bok nästa år) så tänkte jag först låta huvudpersonen bli mobbad i skolan för att han var hästkille. Sedan tog jag bort det ur manuset.Min huvudperson gillar hästar, har ridit sedan han var sju och han har en egen häst som han älskar över allt annat. Och ingen tycker att det är det minsta konstigt.
Kanske är det ett sätt att hjälpa till att bryta en norm? Att i mitt fall låta en kille få vara en hästkille fullt ut utan att någon lyfter på ögonbrynen för det.

Avslutningsvis tänkte jag nämna två böcker där hästkillar förekommer.
Sam, Sigge och riddarbröderna för lite yngre barn är relativt nyutgiven.  I den dundrar två bröder runt på de engelska hedarna och leker att de är riddare. Och det är det jag gillar med den boken: att de är helt vanliga pojkar som älskar hästar.
En gammal favorit (från 1954) är Diana Pullein-Thompsons I full karriär som handlar om de två hästtokiga syskonen Clare och Nicholas som tar hand om deras fasters hästar när hon hamnar på sjukhus. I den är det precis lika normalt att vara hästkille som att vara hästtjej.

Det här med barnperspektiv

Jag fick mig verkligen en tankeställare på förra helgens träff på Astrid Lindgrens Näs. En av föreläsningarna handlade nämligen om att skriva med barnperspektiv. Det är väl inget som jag har problem med, tänkte jag lite smått självsäkert.
Dagen därpå, när vi hade textsamtal blev det dock dags för en omvärdering.
Jag och min syster håller på att skriva ett faktaboksmanus. Hon är expert på området. Jag står för skrivandet och, just det, barnperspektivet.

Kritiken från min textgrupp var inte nådig. Jag tror att alla runt bordet sa att texten var riktigt bra och att vi lyckats förklara svåra saker på ett bra sätt. Men inte fanns det något barnperspektiv inte. Eller som en av dem sa: det kommer inte att bli antaget i den här formen.

När jag var i början av min "skrivarkarriär", ville jag i sådana här sammanhang bara höra vad jag hade gjort bra. Så är det inte nu. Även om jag inte precis hjulade runt rummet över det dom andra sa om vår text, så förstod jag att de hade rätt och jag insåg också att vi (framförallt jag) hade tappat bort barnperspektivet i texten.

Enkelt uttryckt. Så här gjorde vi: Vi utgick från ämnet i fråga och sedan la vi till barnet, dvs vi skrev om och skrev om så att barn skulle kunna förstå. (Och det gör ungar i 8-10 årsåldern. Jag har provat på några.)
Vad vi borde ha gjort: Vi borde ha utgått från barnet och sedan lagt dit fakta. (obs! Mycket förenklat uttryckt.)
Gör man på det första sättet kan texten lätt bli "mästrande" och "från-ovan". Ett perspektiv som jag själv inte gillar.  Medan det andra sättet talar med barnen, på deras villkor.

En rejäl tankeställare var det i alla fall. Men också en påminnelse om att man ständigt behöver hålla dessa frågeställningar aktuella om man vill skriva för barn.

Bästa helgen

Vilken helg det var! Det har redan gått en vecka sedan jag kom hem från återträffen vid Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, men jag blir fortfarande alldeles varm och lycklig i kroppen av att tänka på hur roligt det var.
För fyra år sedan gick jag  "Att skriva barnlitteratur" vid Linnéuniversitetet. Och nu var det alltså dags för återträff!
Kursen gick på distans men innehöll några riktiga träffar som alltså hölls i Vimmerby. Svårt att tänka sig en mer inspirerande plats för blivande barnboksförfattare... Och det är många som har gått kursen som har tagit steget från att "bara" vara personer som älskar att skriva till att bli utgivna och antagna. Senast jag själv.
:-)

Det var tre dagar proppfulla med inspirerande föreläsningar, samtal om texter, utgivning och förlag och så glada skratt förstås.
Johanna Thydell höll en otroligt underhållande föreläsning om sin skrivprocess och sina böcker. Hennes "I taket lyser stjärnorna" har jag läst hur många gånger som helst.
Sabina Henriksson, riksspelkvinna, höll en inspirerande föreläsning om barnvisor och uppmuntrade oss att skriva egna. Sabina kan spela många instrument och hon gör det med sådan känsla att det liksom slår an något inuti en när man lyssnar på henne.
Men kanske var lördagskvällens öppen scen höjdpunkt på helgen. Jag läste högt ur mitt hästboksmanus som blir utgivet på Kikkuli förlag nästa år. Häftig känsla!

Vitsipporna blommade i backen nedanför Näs.

Textsamtal. Det här var så himla nyttigt. Att skriva är ensamt och att då och då ha ordentliga textsamtal ger en verkligen en rejäl knuff framåt!

Ingrid, Ann-Charlotte och Susanne framför Astrid Lindgrens barndomshem.

Det berömda sockerdricksträdet! Ser nästan ut som en elefant gömt sig i det ...

Öppen scen där jag läser högt ur min kommande hästbok!

När drömmen blir sann

Som jag har väntat, längtat och drömt om den här stunden. Men till slut hände det som jag kämpat för i många år: jag fick ett bokkontrakt.
Jag kan fortfarande inte greppa att det verkligen är sant, men det är det tydligen. För kontraktet ligger framför mig på bordet. Och det är mitt namn som står på det.

Kan ändå inte fatta att det är på riktigt...

10 år

För 10 år sedan fick jag mitt första refuseringsbrev. Jag hade skrivit ett bilderboksmanus som hade arbetsnamnet Bokmärksklubben och handlade om bästisarna Ellen och Nora som hade en klubb där de byter bokmärken. Men en dag måste Ellen ta med sig sin lillasyster Stina till bokmärksklubben ...
Alla som har småsyskon inser förmodligen direkt vilken brandfackla Stina blir i sammanhanget.
Nåja, det här manuset skickades in till typ alla förlag som var aktuella år 2006.
Jag blev refuserad.
Förstås.
Och av samtliga.
Men, och det är det här som jag fortfarande lever på ibland. Det allra första refuseringsbrevet jag fick (ett riktigt brev, märk väl) var ändå en positiv och personlig sådan. Att även om de inte skulle ge ut boken så tyckte de ändå att det var både bra och välskrivet. Själv satt jag på hallgolvet med brevet i handen och kände att hjärtat slog och slog och jag minns att jag tänkte: jag kommer bli författare en dag. Jag kommer verkligen bli det ...
(Några veckor senare fick jag ett liknande brev från ett annat förlag och det stärkte mig förstås ytterligare.)
Ett halvår senare (det föddes en bebis strax efter att jag fick det där första brevet) så påbörjade jag mitt hästboksmanus. Jag gick en bokmanuskurs samtidigt, barnvagnspromenaderna ägnades åt att planera vad jag skulle skriva härnäst och så fort som bebisen sov så skrev jag. Dessutom fick jag kontakt med en förläggare som bad att få läsa. Hon tyckte om det hon läste, men sa också att det var mycket jobb kvar och så fick jag en hel del bra tips på vägen. Till exempel att inte bli för övertydlig.

Sen då?
Jo min föräldraledighet tog slut och jag återvände till universitetet för att skriva klart min doktorsavhandling. Jag kämpade med att få till skrivtid, men att skriva avhandling kräver sjukt mycket av en. Inte bara i tid, utan också i energi. Dessutom hade vi ju en liten knatte också ...
Men avhandlingen blev klar, jag fick ett vanligt jobb, vi köpte hus, flyttade, vi fick ett till barn, ...Jag skrev inget på flera år, förrän en dag när jag kände mig nedstämd och började surfa runt på olika distanskurser som universiteten erbjöd. Och så hittade jag Att skriva för barn och unga på Linnéuniversitetet. Man skulle söka in på arbetsprov.
Jag dammade av mitt hästboksmanus, skrev ett ansökningsbrev och kom in!

Förra året skickade jag in mitt hästboksmanus. Då hade jag skrivit om det en miljard gånger ungefär. Jag hade bl.a. skickat in det vid ett tidigare tillfälle och fått ett nej, men också ett lektörsutlåtande (från ett kvalitetsförlag) . Jag hade också skrivit ytterligare ett barnboksmanus som skickats in. Återigen refuseringar, men också positiva sådana. Till exempel att det hade "fastnat" hos en lektör hos ett av de större förlagen eftersom hen verkligen gillade det ...

Jag väntar fortfarande på svar från ett gäng av förlagen. Törs jag hoppas på det bästa? Ingen aning. Ibland känns det som att det aldrig kommer att bli något. Men om jag inte törs hoppas längre, då betyder det att jag ska sluta försöka, dvs ge upp. Och det kan jag inte. Det vore att svika mig själv och mina drömmar.

Skrivardag

 Idag jobbar jag med syrrans och mitt projekt: en faktabok inom ett ämne som framförallt hon kan en himla massa om. Jag jobbar mest med att få texten riktigt barnvänlig och att fundera ut hur vi ska utforma det hela, hur illustrationer skulle kunna användas.
Det är synd att varken hon eller jag har någon större konstnärlig begåvning att tala om, det skulle helt klart ha underlättat. Men hur det än är med den saken, så har ändå plöjandet av 1000-tals bilderböcker och funderingar över vad det är i dessa bilders förhållande till texten som gör att det funkar, gjort att jag trots allt har en slags känsla för vad som borde fungera och bli bra. Dessutom kan nästan vem som helst rita streckgubbar. Och blir det ändå otydligt så kan en alltid skriva  "glad pojke" eller "glasskiosk" och sedan rita en pil som pekar mot bilden.
(Blir den antagen, så kommer i vilket fall som helst vårt blivande förlag att anlita en professionell illustratör!)
Idag kunde jag skörda smörgåskrasse till min smörgås också. Onsdagar är bäst!

Mina onsdagar

Onsdagar är lediga dagar för mig. Tid att skriva, tid att umgås med barnen. På förmiddagen går dom i skolan och jag skriver. Efter lunch blir det hämtning och vi gör något mysigt tillsammans.
Idag ska vi till biblioteket, önskemål från snart-tioåringen. Som jag har väntat och längtat efter detta...
Jag har överöst kidsen med böcker. Entusiasmen har väl varit sådär, skulle en kunna säga. De älskar godnattsagor, men just det här att läsa själv har inte klickat förrän nyligen.
Den stora brytpunkten kom i höstas då skolan åter deltog i Läskampen.
En annan förtjänst är Greg, ni vet han som skriver Dagbok för alla mina fans. Den är verkligen lika kul för vuxna som för ungar i 10-årsåldern.

Mitt eget skrivande då? Alltså, det är inte jättelätt att ställa om efter en halvkaotisk morgon med lämning på skolan. Framförallt inte att se till att den yngste har med sig allt. Varför denna aversion mot vantar??? Jag blir galen!
Och sedan när jag är hemma igen möts jag av: vad här ser ut? Hur ska jag kunna skriva när det ser ut så här???

Fast, det går visst alldeles utmärkt. Det är bara att sätta på kaffebryggaren, lite musik i bakgrunden, en brasa i öppna spisen. Och så viktigast av allt: sitt med ryggen åt röran!

Magiskt

Jag håller på att läsa in mig lite extra på magisk realism. Först och främst för att det är en genre jag gillar, men också för att det är i den genren jag skriver just nu.
Ska jag erkänna så har jag lite Maria Gripe-komplex. Alltså. Hon är bäst. Fortfarande. Men en kan också nämna Maj-Gull Axelssons Aprilhäxan. Också helt suverän.
Men för att återvända till min inläsning på området, så började den med att jag googlade. Fick upp en hel lista med författare (bara vuxenlitteratur), sorterade efter vilken världsdel de kom ifrån, som anses skriva i den här genren. Några andra favoriter fanns med: Marianne Fredriksson, Göran Tunström och så Toni Morrisson (hennes bok Älskade är bland det absolut bästa jag har läst).
I samma länk kan en också läsa att magisk realism är en realistisk skildring med magiska, drömlika, absurda (?) och förstås övernaturliga inslag. Jaha. Ungefär vad en kan förvänta sig alltså.
Nåja, jag har aldrig varit särskilt bra på att ta till mig torra fakta. Jag utforskar hellre själv. Så jag drog till bibblan. Började kolla upp övriga författare på ovan nämna lista, hittade en del av dem på hyllorna men kroknade lite när jag såg hur tjocka böckerna var. Huga. Jag tänkte: Det kan inte krävas att jag ska läsa alla dem för att jag ska kunna skriva ett barnboksmanus inom genren magisk realism.
Istället gick jag ner till barn- och ungdomsavdelningen och började leta mig genom hyllorna. Sedan kroknade jag på riktigt, det vill säga när jag skulle bära hem alla böckerna som jag hade lånat.
Först ut att bli läst blev Kerstin Lundberg Hahns Skuggan i väggen. Den skriver jag om en annan dag.