Kryp upp i
favoritfåtöljen, svep om dig en varm filt och glöm för all del inte en kopp
te. Det behövs vid läsning av Svart sommar av Åsa Anderberg Strollo, för i den så regnar det och
regnar och regnar. Så mycket att jag i princip själv börjar frysa.
”Det här kommer bli
den värsta sommaren i mitt liv”, tänker huvudpersonen Annie i bokens början.
Och jag kan inte annat än hålla med henne. I stället för att som de brukar, åka
till solen och värmen i Spanien och hälsa på morfar, så ska de till torpet
Svärtan som Annies mamma nyligen har ärvt från sin farmor. Svärtan ligger i
utkanten av en by, som det tar ungefär 30 sekunder att åka igenom, mitt inne i
mörkaste skogen. Och där regnar det. Hela tiden. Inte nog med mörkret och
regnet, Annies syster Wilma tar alldeles för stor plats, föräldrarna uppslukas
av renovering och egna konflikter. Dessutom luktar det konstigt i huset,
familjens hund vill helst inte ens gå in och något i det där gamla torpet är
väldigt, väldigt mystiskt. Annie känner sig iakttagen och hon drömmer. Konstiga,
skrämmande drömmar. Vad är det egentligen som har hänt på Svärtan?
Svart sommar är en av
många böcker om magisk realism som har skrivits de senaste åren. De flesta har
ett liknande upplägg. Barn som kommer till ett gammalt hus och upptäcker att
något händer i huset, något som kanske inte alls kan förklaras på ett logiskt
sätt. För att en bok i den här genren ska bli riktigt bra, så räcker det inte
bara med en spännande historia kring det gamla huset som barnet upptäcker. Nej,
det krävs ytterligare en berättelsetråd vid sidan om och helst ska dessa ha ett
samband. De mest framstående böckerna i den här genren är, enligt min mening, fortfarande
Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Jag älskade dem
när jag läste dem som barn och jag älskar dem fortfarande när jag läser dem som
vuxen. Kanske för att Maria Gripe lyckades skriva sina berättelser i flera
lager, som därmed möjliggör att en läsare ständigt hittar något nytt i
berättelsen. Dit når inte Åsa Anderberg Strollo med Svart sommar, å andra sidan
är det inte säkert att det var meningen heller.
Svart sommar är
lättläst, spännande och har ett tydligt driv framåt. Dessutom så känner jag verkligen
med Annie. Tänk att behöva ha en sådan syrra som Wilma och dessutom behöva dela
rum med henne hela det där regniga sommarlovet. Annies frustration över att
föräldrarna inte lyssnar och har tid för henne. Kattungen hon hittar… Jag
identifierar mig helt i Annies lycka över att ha hittat den och i hennes oro
över att kanske inte få ha kvar den. Och
så drömmarna Annie drömmer. Hon upplever dem som både spännande och skrämmande.
Annie för dagbok över dem och alla mystiska händelser och sakta, sakta börjar
hon förstå vad det är som har hänt.
Men trots att det här
är en spännande bok blir jag ändå lite besviken på den. Vissa relationer känns
alldeles för ytliga, som till exempel föräldrarnas konflikt. Den förstår jag
faktiskt inte alls och den förklaras inte heller utan den finns där i
bakgrunden som någon form av obligatorisk ingrediens. Och jag hade velat ha
mer. Av både spänning och mystik och det hade gott och väl kunnat bli ännu
läskigare för Annie på Svärtan. Och slutet, som jag ändå tycker har en bra och
oväntad twist, skulle för min del gärna ha fått vara ”mer öppet”.