onsdag 10 februari 2016

10 år

För 10 år sedan fick jag mitt första refuseringsbrev. Jag hade skrivit ett bilderboksmanus som hade arbetsnamnet Bokmärksklubben och handlade om bästisarna Ellen och Nora som hade en klubb där de byter bokmärken. Men en dag måste Ellen ta med sig sin lillasyster Stina till bokmärksklubben ...
Alla som har småsyskon inser förmodligen direkt vilken brandfackla Stina blir i sammanhanget.
Nåja, det här manuset skickades in till typ alla förlag som var aktuella år 2006.
Jag blev refuserad.
Förstås.
Och av samtliga.
Men, och det är det här som jag fortfarande lever på ibland. Det allra första refuseringsbrevet jag fick (ett riktigt brev, märk väl) var ändå en positiv och personlig sådan. Att även om de inte skulle ge ut boken så tyckte de ändå att det var både bra och välskrivet. Själv satt jag på hallgolvet med brevet i handen och kände att hjärtat slog och slog och jag minns att jag tänkte: jag kommer bli författare en dag. Jag kommer verkligen bli det ...
(Några veckor senare fick jag ett liknande brev från ett annat förlag och det stärkte mig förstås ytterligare.)
Ett halvår senare (det föddes en bebis strax efter att jag fick det där första brevet) så påbörjade jag mitt hästboksmanus. Jag gick en bokmanuskurs samtidigt, barnvagnspromenaderna ägnades åt att planera vad jag skulle skriva härnäst och så fort som bebisen sov så skrev jag. Dessutom fick jag kontakt med en förläggare som bad att få läsa. Hon tyckte om det hon läste, men sa också att det var mycket jobb kvar och så fick jag en hel del bra tips på vägen. Till exempel att inte bli för övertydlig.

Sen då?
Jo min föräldraledighet tog slut och jag återvände till universitetet för att skriva klart min doktorsavhandling. Jag kämpade med att få till skrivtid, men att skriva avhandling kräver sjukt mycket av en. Inte bara i tid, utan också i energi. Dessutom hade vi ju en liten knatte också ...
Men avhandlingen blev klar, jag fick ett vanligt jobb, vi köpte hus, flyttade, vi fick ett till barn, ...Jag skrev inget på flera år, förrän en dag när jag kände mig nedstämd och började surfa runt på olika distanskurser som universiteten erbjöd. Och så hittade jag Att skriva för barn och unga på Linnéuniversitetet. Man skulle söka in på arbetsprov.
Jag dammade av mitt hästboksmanus, skrev ett ansökningsbrev och kom in!

Förra året skickade jag in mitt hästboksmanus. Då hade jag skrivit om det en miljard gånger ungefär. Jag hade bl.a. skickat in det vid ett tidigare tillfälle och fått ett nej, men också ett lektörsutlåtande (från ett kvalitetsförlag) . Jag hade också skrivit ytterligare ett barnboksmanus som skickats in. Återigen refuseringar, men också positiva sådana. Till exempel att det hade "fastnat" hos en lektör hos ett av de större förlagen eftersom hen verkligen gillade det ...

Jag väntar fortfarande på svar från ett gäng av förlagen. Törs jag hoppas på det bästa? Ingen aning. Ibland känns det som att det aldrig kommer att bli något. Men om jag inte törs hoppas längre, då betyder det att jag ska sluta försöka, dvs ge upp. Och det kan jag inte. Det vore att svika mig själv och mina drömmar.

2 kommentarer:

  1. Vad du än gör, sluta inte skriva. Fortsätt skriva! Och skriv klart och skicka in och börja skriva något nytt och så vidare. Men det vet du nog egentligen. Skriv på!

    SvaraRadera
  2. Vad du än gör, sluta inte skriva. Fortsätt skriva! Och skriv klart och skicka in och börja skriva något nytt och så vidare. Men det vet du nog egentligen. Skriv på!

    SvaraRadera