söndag 28 februari 2016

Liv efter liv, del två

Brukar ni också tjuvläsa slutet, när ni är sådär halvvägs genom en bok?
Det gör i princip alltid jag, men den här gången, när jag som vanligt bläddrade alldeles för många sidor framåt så snubblade jag istället över författarens egna ord om boken. Inga spoilers, jag lovar.
:-)

 I den texten skriver i alla fall Atkinson några rader om vad boken handlar om. Hon skriver också att det är en ständig fråga som hon får. "Ja, vad handlar en bok om", resonerar hon. "Boken handlar väl om sig själv."
Fast sedan säger hon att boken också handlar om att vara engelsk. Och det tror jag säkert att den gör. Men inte bara om att vara engelsk. Att vara människa under 1900-talets första hälft, skulle jag vilja säga, men kanske särskilt om att vara kvinna. Några saker som jag särskilt vill uppmärksamma:
Så långt som jag har hunnit har två flickor fallit offer för pedofiler som både utnyttjat dem (grovt?) och sedan dödat dem. Ursula själv blir våldtagen och förutom att hon blir gravid och genomgår en illegal abort som kunde gått riktigt illa så blir hon förstås skambelagd. Våldtäkten var ju liksom hennes fel, enligt den där konstiga logiken som tyvärr många resonerar kring fortfarande idag. Det stör mig dessutom jättemycket att mamma Sylvie är den som skambelägger henne mest. Att hon i och med våldtäkten också slutar älska sin dotter eftersom hon tycker att dottern är förstörd.
(Och Sylvie som var min favorit i boken förra veckan.)
Under tiden som jag läser får jag nu veta att Ursula anar att något är speciellt med henne. Hon får ständiga déja vu-känslor och tycker sig kunna förutsäga historien. Och det är även nu som hon gör val som leder till att hon överlever. Medvetna eller omedvetna val? Jag är inte helt säker på vilket ännu.
En annan sak jag lägger märke till den här veckan är vilka kontraster mamma Sylvie och fastern Izzie är. Nej, Sylvies utveckling gillar jag inte alls ...
I övrigt, så tycker jag jättemycket om den här boken. Ser fram emot nästa veckas läsning!

2 kommentarer:

  1. Spännande att se att vi fastnar för samma saker under läsningen. Just det här med våldtäkt, skuld och skam gjorde mig både upprörd och uppgiven på samma gång. Hur vi inte har kommit längre på den punkten idag utan att mycket där är sig likt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte annat än hålla med...

      Radera