”Men det var ju den boken jag köpte till dig!”
Förvånad make sliter sig från youtube-klipp med bland annat Lev Grossman och andra författare som jag inte brukar läsa. På skärmen pratas det om vilka böcker som de tycker är riktigt, riktigt bra.
”Han säger att det är en bok man måste läsa. Helst i pocket för den är rätt tjock.”
Och jag flinar och svarar: ”Jag brukar välja bra böcker.”
”Äh”, får jag till svar.
(Vi har lite olika smak när det gäller böcker, min man och jag.)
Förvånad make sliter sig från youtube-klipp med bland annat Lev Grossman och andra författare som jag inte brukar läsa. På skärmen pratas det om vilka böcker som de tycker är riktigt, riktigt bra.
”Han säger att det är en bok man måste läsa. Helst i pocket för den är rätt tjock.”
Och jag flinar och svarar: ”Jag brukar välja bra böcker.”
”Äh”, får jag till svar.
(Vi har lite olika smak när det gäller böcker, min man och jag.)
Jag läste Kate Atkinson för åratal sedan. Slutet av 90-talet
är en vild gissning för det var där någonstans som hennes böcker I museets dolda vrår och Mänsklig krocket kom ut. Minns faktiskt
inte vilken av böckerna det var. Minns inget av handlingen. Men minns att jag
ÄLSKADE den.
Liv efter liv fyller mig med exakt samma känsla. Jag gillar
sättet den är skriven på, språket, att det finns en ganska skön torr humor
bakom orden och så hennes färgstarka persongalleri. Kanske skulle en till och
med använda ordet mustigt?
Handlingen då?
I februari 1910 föds Ursula. Hon dör innan hon hinner ta sitt
första andetag, strypt av navelsträngen. Men tydligen ska hon få en ny chans.
För det blir februari 1910 igen. Ursula föds, doktorn hinner klippa av
navelsträngen. Några år senare drunknar hon när familjen är på semester vid
havet.
Så det blir februari 1910 igen, hon föds, överlever
strandsemestern med familjen, för att sedan ramla ner från ett tak och just
det, dö.
Och så här håller det på. En skulle kunna tro att det kan
bli tjatigt, men Atkinson berättar om samma sak från olika perspektiv, hela tiden
fylls nya detaljer på. Eller så får det helt enkelt inte någon större plats i
berättelsen. Till exempel i Ursulas tredje liv så nämns nästan-drunkningen
endast i en bisats.
Min favoritperson är Ursulas mamma Sylvie, som visserligen
gillar sina fyra barn (mest tycker hon om den yngsta Teddy, minst gillar hon den
äldsta Maurice), men ändå inte tycker att någon av barnen riktigt går upp mot
ponnyn Tiffin hon hade som barn. Eller hur hon fantiserar om kokerskans
välbyggde son George istället för sin man. ”Gilla” på det!
Det här var mitt bidrag till bokcirkeln som SincerelyJohanna initierade. Till första veckan skulle vi läsa 130 sidor. Fortsättning
följer om en vecka!
Jag ser verkligen fram emot att läsa mer för jag gillar den också vilket jag kanske inte trodde att jag skulle göra. Och jag håller med dig om allt du skrev. :-)
SvaraRaderaHåller med om mamman, hon är lätt att gilla :-)
SvaraRadera