onsdag 4 maj 2016

Det här med barnperspektiv

Jag fick mig verkligen en tankeställare på förra helgens träff på Astrid Lindgrens Näs. En av föreläsningarna handlade nämligen om att skriva med barnperspektiv. Det är väl inget som jag har problem med, tänkte jag lite smått självsäkert.
Dagen därpå, när vi hade textsamtal blev det dock dags för en omvärdering.
Jag och min syster håller på att skriva ett faktaboksmanus. Hon är expert på området. Jag står för skrivandet och, just det, barnperspektivet.

Kritiken från min textgrupp var inte nådig. Jag tror att alla runt bordet sa att texten var riktigt bra och att vi lyckats förklara svåra saker på ett bra sätt. Men inte fanns det något barnperspektiv inte. Eller som en av dem sa: det kommer inte att bli antaget i den här formen.

När jag var i början av min "skrivarkarriär", ville jag i sådana här sammanhang bara höra vad jag hade gjort bra. Så är det inte nu. Även om jag inte precis hjulade runt rummet över det dom andra sa om vår text, så förstod jag att de hade rätt och jag insåg också att vi (framförallt jag) hade tappat bort barnperspektivet i texten.

Enkelt uttryckt. Så här gjorde vi: Vi utgick från ämnet i fråga och sedan la vi till barnet, dvs vi skrev om och skrev om så att barn skulle kunna förstå. (Och det gör ungar i 8-10 årsåldern. Jag har provat på några.)
Vad vi borde ha gjort: Vi borde ha utgått från barnet och sedan lagt dit fakta. (obs! Mycket förenklat uttryckt.)
Gör man på det första sättet kan texten lätt bli "mästrande" och "från-ovan". Ett perspektiv som jag själv inte gillar.  Medan det andra sättet talar med barnen, på deras villkor.

En rejäl tankeställare var det i alla fall. Men också en påminnelse om att man ständigt behöver hålla dessa frågeställningar aktuella om man vill skriva för barn.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar