Hemsida och ny blogg

Jag har skaffat en riktig hemsida och en ny blogg. Kommer därför inte att uppdatera den här bloggen mer. Från och med nu hittar ni mig alltså här: http://blogg.angelicaohrn.se/ eller http://www.angelicaohrn.se/.
Välkomna!

Läsåret 2017

Jag är expert på att göra prestige av nästan allting. Allt som är kul kan också bli tävling. Det här är givetvis inte ett hållbart förhållningssätt i längden och det som är bra med att jag blivit medveten om det är att jag kan ändå försöka undvika att sätta skyhöga mål som jag sedan bara stressar mig.
Det här med läsning till exempel.

Jag älskar att läsa. Jag skulle lätt kunna sätta upp ett mål att läsa typ 100 böcker i år. Det skulle jag förmodligen kunna uppnå. Men ärligt talat, 100 böcker är bara en siffra. Och det är inte antalet böcker som är det viktiga utan vad jag har läst.

Trots detta blir det ändå ett läsmål i år: att läsa minst 12 böcker för barnen.
De börjar bli stora, fyller åtta och elva i år och är både duktiga läsare, men ändå. Högläsning är något alldeles speciellt.
I somras läste vi mycket tillsammans. Sedan blev det i princip ingenting under hösten. Bara en endaste bok. Det kändes futtigt. Alltså behövdes en omstart.

I januari läste vi Mats Strandbergs Monstret på cirkusen. Storfavorit hos både stora och små. Så fint gestaltade berättelser. Frank är ju ett helt oemotståndligt, gulligt monster som fick oss alla tre att le. Medan clownen på cirkusen fick oss alla tre att rysa. Ni som lyssnade på Mats Strandberg på bokmässan i höstas vet säkert också vem förebilden till den obehaglige clownen är.
*ryser-ännu-mer*

Nu läser vi Frida Nilssons Ishavspirater. Jag läste den när den kom, köpte den till min stora kille förra året som då (efter 15 lästa sidor) avfärdade den som tråkig. Nu när jag läser den för honom och lillebror vill han aldrig att jag ska sluta. Han kommenterar berättelsen, varför karaktärerna gör som de gör och hur han tror det kommer gå.
Behöver jag säga att vi har fantastiska lässtunder tillsammans?
:-)

Snart så...

Jodå, den här bloggen ska få liv igen!
:-)
Det blir inget stort och omvälvande idag. Mer ett "Hej, jag är tillbaka" liksom.
Jag finns också på instagram. Där heter jag angelica_ohrn.
Eller så kan man läsa en text av mig i Bazar Masarins senaste nummer om bilderböcker. "En gång till" heter min text.
I numret innan har jag med en text som heter "Vi hatar hästar". Om en mammas bittra önskan att hennes barn också ska älska hästar.
Och i september kommer min debutbok ut. En bok om hästar och kärlek. Det är väl något att se fram emot om något!

Vardag

Det kanske inte är så dumt med vardag igen.
Särskilt inte när vardagen är en onsdag och jag är "ledig" för att skriva.
Eller att skolan har börjat och barnens kompisar är hemma och de har några att leka med, istället för att slåss med varandra.
Och att det snart är bokmässa...

Berlins bokhandlare

Vi har ju varit i Berlin, familjen och jag. Och jag har varit inne i varenda bokhandel jag hittat. Vilka bokaffärer det varit alltså! Vissa med tillhörande bokhund, som verkligen förhöjer stämningen rejält.
Visst vill ni ha en lista över mina bokhandlarfavoriter?

Den kommer här:

Autorenbuchhandlung vid Savignyplatz. Inspirerande lokal, kunnig och trevlig personal som gärna delar med sig av sina boktips. Har dessutom café och riktigt gosiga bokhundar. Storfavoriten!

Schöller Bücher på Knesebeckstrasse, se bilderna. Fullproppad bokhandel med bokhyllor från golv till tak. Otroligt mysig och dessutom med tillhörande bokhund. Förslagsvis äter man frukost eller fikar på Café 1900 mittemot eller på Eiscafé några husnummer längre bort. 

KaDeWe på Ku'damm. På våning 6 finns en stor och väldigt välsorterad bokhandel. När man blivit trött av allt boktittande tar man rulltrappan upp en våning och äter vansinnigt goda bakelser i deras Wintergarten.

Dussmann das Kulturkaufhaus på Friedrichstrasse. På det här kulturvaruhuset kan man köpa alla böcker, filmer, musik, mm man kan tänka sig. Dessutom en riktigt bra avdelning med engelska böcker. Och en finfin restaurang där man kan äta ekologisk mat eller fika. 

Literaturhaus på Fasanenstrasse. Egentligen är det deras vinterträdgårdsfik som är det bästa. Och kanske helst ska man äta frukost på deras mysiga veranda med utsikt över trädgården. Man kan inte ens tro att man befinner sig i en av Europas största städer då... Efter frukosten tar man en titt i bokhandeln i källaren. Eller går på Käthe Kollwitzmuseet. 

Läka sår

För några veckor sedan upptäckte vi att kaninernas nosar såg minst sagt tilltufsade ut. Som om pälsen skavts av. Några dagar senare insåg vi att det också blev värre och att de även fått sår. 

Jag har haft kaniner i många år, både inomhus och utomhus men aldrig varit med om något liknande. 

Insektsbett, sa veterinären. Gör rent varje dag med asolsprit, smörj in med zinksalva och se till att de inte tvättar bort den. Jamen det var ju lätt! Inte nog med att våra två gnagisar ständigt håller på att tvätta sig själva, de ägnar dessutom ohemult mycket tid åt att tvätta varandra.

Något annat vi gjorde var att täcka in deras stora bur med typ myggnät. Eftersom jag använder Ikeas eminenta gardin Lill åt att täcka över kålodlingarna så fick det även bli lösningen till buren. Och det funkar. 

Såren är på väg att läkas, men det återstår förstås att se hur lång tid det tar innan pälsen växt ut igen. Om någonsin...

Men pigga är de och Scooby Doo har lärt sig att hoppa över kompostgallret som vi använder som staket till utehagen. 

Dag 4 på Mankellgården

Det blir faktiskt väldigt mycket skrivet här på Mankellgården i Sveg.
Syrrans och mitt faktaboksmanus börjar närma sig inskickningsstatus till exempel. Nu väntar jag bara på att syrran ska återvända till en plats där det finns både dator och internet för att leverera det sista. Sedan så...

Det är ganska precis ett halvår sedan som jag påbörjade mitt längre projekt: en magisk realism till åldersgruppen 9-12 år. Som vanligt började allt med en känsla men också med ett antikvariat som alltid var stängt. Det låg på promenadstråket in till stan när vi bodde i Uppsala.
Efter att ha skrivit sex stycken olika versioner känns det som att berättelsen finns där, från början till slut. Personerna också. Och miljöerna.
Visst låter det som att det tagit en evighet att nå dit? Och samtidigt har det gått mycket snabbare än när jag skrev min hästbok som kommer ut nästa år. 

Jag tänker att det tar tid för en berättelse att sätta sig. Att det tar tid att lära känna personerna i den och att det tar tid att "uppleva" de miljöer som de befinner sig i. 

De här dagarna på Mankellgården har jag hunnit tänka igenom min berättelse. Jag har skrivit ner den i stora drag, satt ramarna och stakat ut vägen framåt. Det är ett krävande arbete och därför är det värt otroligt mycket att få vistas i en miljö som inte kräver något annat av en just nu. 

Till hjälp med strukturen har jag också boken The writer's journey. En koloss på engelska på över 400 sidor. Men man behöver inte läsa allt. Det finns en alldeles utmärkt sammanfattning på de 20 första sidorna!

Mankellgården i Sveg

Just nu har jag det så himla bra! Jag och Ann-Charlotte befinner oss på Mankellgården utanför Sveg. Ann-Charlotte har nämligen fått ett vistelsestipendium av författarförbundet. Och hon frågade mig ifall jag ville följa med.
Så klart att jag ville det!

Nu fyller vi dagarna med massor av skrivande. Men också med läsande och diskuterande av varandras texter. Och prat om allt och ingenting förstås.
Vi sitter och stirrar på utsikten också. Milsvid utsikt över skogar, berg och sjöar. Vi suckar lite och säger saker som "åh vad vackert". För det är det ju.

Snart ska jag gå loss på nässelståndet utanför ett av uthusen eftersom det är jag som lagar lunch åt oss idag.
Jag har också hittat ett rabarberstånd i det som en gång varit en köksträdgård. Rabarberkaka till efterrätt ikväll kanske?
Och på gårdagens löptur hittade jag en murkla.

Årets läsutmaning

Tänkte stanna upp och summera hur min läsutmaning gått hittills i år. Årets läsutmaning var tysk och tyskspråkig litteratur. Målet eller snarare målen var att läsa de tyska böcker som jag köpt på mig under de senaste åren men inte kommit mig för att läsa, se till mina tyskakunskaper håller sig fräscha och förstås hitta nya spännande författarskap!

Hur har det gått?
Lista över årets lästa böcker finns här och där finns följande böcker som kvalar in på utmaningslistan.

Bernard Schlink Högläsaren: visst är det lite av en klassiker? Handlar om en femtonårig kille som inleder ett förehållande med den mycket äldre Hanna. Hanna har (visar det sig) ett förflutet som lägervakt i koncentrationsläger. Otroligt välskriven och gripande bok om att ingenting är vare sig svart eller vitt.

Andreas Steinhöfel Rico, Oscar und die Tieferschatten:  Underbar barnbok som inte verkar finnas utgiven på svenska. Handlar om Rico, en ganska ensam kille som bor i Berlin som också har någon form av funktionshinder. Han lär känna Oscar och de blir vänner. I Berlin härjar en man som kidnappar barn och Oscar blir hans nästa offer. Stort plus för den fina gestaltningen av Rico. Dessutom är den grymt rolig också och jag lärde mig många nya tyska ord, das Durchguckding till exempel.

Otfried Preussler Krabat: Gammal klassiker med rötter i folktron. Finns på svenska. Jag älskar den här boken!

Robert Seethaler Ein ganzes Leben: Tyckte man om John Williams Stoner, så tycker man garanterat om den här boken. Ett av mina bästa impulsköp någonsin. Välskriven och lågmäld men ändå så gripande. Jag köpte boken på flygplatsen i Wien och en farbror som stod bakom mig i kön blev så glad att han tog tag i min arm och sa: Nu har Ni något att se fram emot. Att läsa den där boken är ren glädje!

Christine Nöstlinger Wir pfeifen auf den Gurkenkönig: Vi struntar i gurkkungen! Alltså. Den här boken är ju makalös. Jag läste den som barn och den är precis lika bra nu, kanske ännu bättre till och med. Handlar om när familjen Hogelmann plötsligt har en gurkkung i köket som blivit fördriven av sina undersåtar. Och nu vill gurkkungen söka asyl hemma hos dem. Den vuxne läsaren misstänker att gurkkungen förmodligen är den diktatoriska pappa Hogelmann. Men så tolkade inte jag den som barn. Framförallt älskar jag Christine Nöstlingers barnperspektiv. Så vill jag också kunna skriva.

Jenny Erpenbeck Natt för gott: En flicka föds men dör som spädbarn. Eller så lurar föräldrarna döden och hon överlever. En tonårsflicka dör, olyckligt kär. Eller gjorde hon verkligen det? Det har skrivits mycket om Jenny Erpenbecks Natt för gott. Och den har legat många veckor på DN:s lista över bästa böckerna just nu. Med rätta för den är verkligen så himla bra. Men den är inte lättläst. Egentligen är det synd, för jag tänker att det som boken förmedlar är något som många, många borde läsa. Grymt bra bok.

Åh vad jag är bra!

Det här blir ett helt ocensurerat skrytinlägg, för jag känner mig så himla nöjd just nu.
Bland annat för att jag har haft en så grymt bra skrivardag idag. Det har känt som jag stått och stampat på samma plats så länge nu, men idag tog det fart igen. Och plötsligt hade jag skrivit jättemycket både på syrrans och mitt faktaboksmanus (med massor av barnperspektiv!) och på mitt eget magiskrealism-manus.
Toppen!

Igår hade jag dessutom en riktigt bra dag på mitt vanliga jobb som inkluderade ett sådant där superviktigt möte som förekommer lite då och då. Men efteråt fick jag ett mail från min chefs chef i vilket jag fick massor av beröm för mina insatser.
Ett sådant där mail man sparar i mappen "cred" för att plocka fram till nästa löneförhandling.
:-)

Och om två veckor åker jag och Ann-Charlotte Ekensten till Henning Mankells hus i Sveg. Ann-Charlotte har fått vistelsestipendium där och bett mig att följa med.
Ser fram emot att få vistas i författarbubblan, ha spännande textsamtal och kanske dricka ett glas vin eller två.

Vi hatar hästar

Ni har väl inte missar den superfina webtidskriften Bazar Masarin som handlar om barn- och ungdomslitteratur. I så fall, in och läs! Det senaste numret släpptes igår och handlar om något som jag gillar lite extra mycket: hästar och hästböcker!
Jag tänkte faktiskt fördjupa mig lite här om den text som jag bidragit med: Vi hatar hästar. De som "hatar" hästar i den här artikeln är mina två söner, i dagsläget sju och tio år gamla. Självklart hatar de inte hästar i verkligheten. Jag skulle nog snarare säga att de är neutrala på gränsen till positiva till hästar, men när händelsen som jag skriver om i artikeln inträffade då var deras besked till mig mycket tydligt: Vi hatar hästar.
Hästvärlden består i princip bara av tjejer (med svensk bakgrund) och som kille i stallet blir man annorlunda. Min äldsta son blev tyvärr ganska snabbt medveten om att han var ensam kille i gruppen och så småningom förstod han också att inga andra av hans killkompisar skulle börja rida heller. Och sedan smittade det av sig på lillebror, som fram tills dess också varit hästintresserad.

När jag började skriva på mitt hästboksmanus (som alltså blir bok nästa år) så tänkte jag först låta huvudpersonen bli mobbad i skolan för att han var hästkille. Sedan tog jag bort det ur manuset.Min huvudperson gillar hästar, har ridit sedan han var sju och han har en egen häst som han älskar över allt annat. Och ingen tycker att det är det minsta konstigt.
Kanske är det ett sätt att hjälpa till att bryta en norm? Att i mitt fall låta en kille få vara en hästkille fullt ut utan att någon lyfter på ögonbrynen för det.

Avslutningsvis tänkte jag nämna två böcker där hästkillar förekommer.
Sam, Sigge och riddarbröderna för lite yngre barn är relativt nyutgiven.  I den dundrar två bröder runt på de engelska hedarna och leker att de är riddare. Och det är det jag gillar med den boken: att de är helt vanliga pojkar som älskar hästar.
En gammal favorit (från 1954) är Diana Pullein-Thompsons I full karriär som handlar om de två hästtokiga syskonen Clare och Nicholas som tar hand om deras fasters hästar när hon hamnar på sjukhus. I den är det precis lika normalt att vara hästkille som att vara hästtjej.

Det här med barnperspektiv

Jag fick mig verkligen en tankeställare på förra helgens träff på Astrid Lindgrens Näs. En av föreläsningarna handlade nämligen om att skriva med barnperspektiv. Det är väl inget som jag har problem med, tänkte jag lite smått självsäkert.
Dagen därpå, när vi hade textsamtal blev det dock dags för en omvärdering.
Jag och min syster håller på att skriva ett faktaboksmanus. Hon är expert på området. Jag står för skrivandet och, just det, barnperspektivet.

Kritiken från min textgrupp var inte nådig. Jag tror att alla runt bordet sa att texten var riktigt bra och att vi lyckats förklara svåra saker på ett bra sätt. Men inte fanns det något barnperspektiv inte. Eller som en av dem sa: det kommer inte att bli antaget i den här formen.

När jag var i början av min "skrivarkarriär", ville jag i sådana här sammanhang bara höra vad jag hade gjort bra. Så är det inte nu. Även om jag inte precis hjulade runt rummet över det dom andra sa om vår text, så förstod jag att de hade rätt och jag insåg också att vi (framförallt jag) hade tappat bort barnperspektivet i texten.

Enkelt uttryckt. Så här gjorde vi: Vi utgick från ämnet i fråga och sedan la vi till barnet, dvs vi skrev om och skrev om så att barn skulle kunna förstå. (Och det gör ungar i 8-10 årsåldern. Jag har provat på några.)
Vad vi borde ha gjort: Vi borde ha utgått från barnet och sedan lagt dit fakta. (obs! Mycket förenklat uttryckt.)
Gör man på det första sättet kan texten lätt bli "mästrande" och "från-ovan". Ett perspektiv som jag själv inte gillar.  Medan det andra sättet talar med barnen, på deras villkor.

En rejäl tankeställare var det i alla fall. Men också en påminnelse om att man ständigt behöver hålla dessa frågeställningar aktuella om man vill skriva för barn.

Bästa helgen

Vilken helg det var! Det har redan gått en vecka sedan jag kom hem från återträffen vid Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, men jag blir fortfarande alldeles varm och lycklig i kroppen av att tänka på hur roligt det var.
För fyra år sedan gick jag  "Att skriva barnlitteratur" vid Linnéuniversitetet. Och nu var det alltså dags för återträff!
Kursen gick på distans men innehöll några riktiga träffar som alltså hölls i Vimmerby. Svårt att tänka sig en mer inspirerande plats för blivande barnboksförfattare... Och det är många som har gått kursen som har tagit steget från att "bara" vara personer som älskar att skriva till att bli utgivna och antagna. Senast jag själv.
:-)

Det var tre dagar proppfulla med inspirerande föreläsningar, samtal om texter, utgivning och förlag och så glada skratt förstås.
Johanna Thydell höll en otroligt underhållande föreläsning om sin skrivprocess och sina böcker. Hennes "I taket lyser stjärnorna" har jag läst hur många gånger som helst.
Sabina Henriksson, riksspelkvinna, höll en inspirerande föreläsning om barnvisor och uppmuntrade oss att skriva egna. Sabina kan spela många instrument och hon gör det med sådan känsla att det liksom slår an något inuti en när man lyssnar på henne.
Men kanske var lördagskvällens öppen scen höjdpunkt på helgen. Jag läste högt ur mitt hästboksmanus som blir utgivet på Kikkuli förlag nästa år. Häftig känsla!

Vitsipporna blommade i backen nedanför Näs.

Textsamtal. Det här var så himla nyttigt. Att skriva är ensamt och att då och då ha ordentliga textsamtal ger en verkligen en rejäl knuff framåt!

Ingrid, Ann-Charlotte och Susanne framför Astrid Lindgrens barndomshem.

Det berömda sockerdricksträdet! Ser nästan ut som en elefant gömt sig i det ...

Öppen scen där jag läser högt ur min kommande hästbok!

När drömmen blir sann

Som jag har väntat, längtat och drömt om den här stunden. Men till slut hände det som jag kämpat för i många år: jag fick ett bokkontrakt.
Jag kan fortfarande inte greppa att det verkligen är sant, men det är det tydligen. För kontraktet ligger framför mig på bordet. Och det är mitt namn som står på det.

Kan ändå inte fatta att det är på riktigt...

Odlingssug

Alltså, det här är jag rätt sugen på att ha i trädgården. Det är snyggt, ordning och reda och grödorna kommer att växa i perfekta rader. Och dessutom hålls både jord och grödor på plats.
Men, jag tänker också att det här sättet att odla måste ha grym potential för mördarsniglar. Tänk vad de kan ligga och gosa strax under träplankorna och helt osedda kan de föröka sig till typ oändligheten.
Kolla även in bilden från Skansen under. Det är ett häftigt sätt att utnyttja ojämnheter i trädgården för sin odling. Där hålls även jorden på plats med hjälp av fibernät. Men återigen alltså. Mördarsniglarna...

Liv efter liv - hela boken

Sådär, nu har jag gått i mål med bokcirkelläsningen av Kate Atkinsons roman Liv efter liv.
Jag läste klart redan i onsdags och har funderat en hel del sedan dess. På hur det vi råkar ut för formar oss och vårt beteende. Det är lätt att se sig själv som god, fördomsfri, generös, etc så länge dessa egenskapar aldrig behövt prövas. Och med det menar jag prövas på riktigt. Som att mitt eget liv eller mina barns liv skulle stå på spel.


En annan sak jag tänkte på var Ursulas arbete med att leta efter överlevande efter bombanfallen. Det var fasansfulla scener och jag skummade igenom vissa ganska hastigt eftersom de verkligen gjorde mig illa till mods.
Jag sitter själv med i krisorganisationen på min arbetsplats och om en stor olycka skulle inträffa skulle jag bli inkallad. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag skulle reagera om den där stora olyckan verkligen inträffade. Skulle jag stå ut med att åka till mitt jobb och sitta i säkert förvar i vår ledningscentral, fokusera på att kommunicera med andra myndigheter, utan att veta hur det vore ställt med min familj?

Det finns ingen snitsig poäng med dessa funderingar. Tyvärr. Bara tankar som kom upp efteråt.

En sista grej, tänkte ni på att dottern Frieda endast finns med i ett av Ursulas liv?

Jag är väldigt glad över att jag läste den här boken. Jag tycker Kate Atkinson är en otroligt skicklig författare och jag älskar hennes periodvis ganska torra humor som skiner igenom lite här och där. Som tur är har jag tre böcker till av henne här hemma som jag hoppas kunna läsa inom en snar framtid: I museets dolda vrår, Human Croquet (Mänsklig krocket) och Känslomässigt udda.
Tack till Sincerely Johanna som initierade den här bokcirkelläsningen. Det var riktigt kul!

Skämskudde

Under mitt skrivbord står en kasse och tokskäms.
Skojar bara, det är jag som skäms över att jag införskaffat ännu fler böcker till det här huset.
Jag var på Stadsmissionen idag för att lämna urvuxna barnkläder och kunde som vanligt inte låta bli att ta en runda.
Loppisar är typ knark för mig.
Jag tar alltid en runda kring bokhyllorna.
Egentligen är läkarmissionen bäst. Där kostar inga böcker mer än 10 kr. Oavsett. (Och pocketar kostar 2 kr styck. Fatta. 2 kr.)
Stadsmissionen är lite mer affärsmässiga överlag. Till exempel kan en inte köpa vaser från Uppsala Ekeby för under hundralappen.
De har också fattat att vissa böcker har ett värde. Som en äldre upplaga av Kati på Kaptensgatan av Astrid Lindgren. Den fick jag ge 40 kr för. Men i övrigt: 5 kr styck för pocketböcker.
Det blev ett par stycken...
Och med tanke på hur mycket böcker det redan finns här hemma så hamnade alltså kassen under skrivbordet så att inte någon skulle se att det nu finns ännu fler här hemma.

(Men, ens pengar kommer verkligen behövande till nytta när en handlar på ställen som Läkarmissionen och Stadsmissionen. Och det är ju faktiskt väldigt bra.)

Liv efter liv, del tre

I vår lilla nätbokcirkel är vi nu framme vid sidan 387 i boken Liv efter liv av Kate Atkinson.
Jag måste skriva om mamma Sylvie igen, för nu har hon fått återupprättelse tycker jag. Inte för att jag på något vis "förlåtit" henne för hur illa hon behandlade Ursula efter övergreppen vi läste om förra veckan, men just det här att hon "genomskådat"nationalsocialismen gör att hon återfår min respekt i alla fall.
Både Sylvie och Pamela (kanske till och med särskilt Pamela) förstår tidigt vad som är på gång i Tyskland under 1930-talet, men det gör inte Ursula. Tror jag i alla fall. Faktum är att jag har svårt att få något riktigt grepp om hur hon är. De andra personerna i boken framträder både klarare och tydligare.

Jag har fortsatt att fundera över Sylvie och tänker att det var lätt att avfärda henne som konservativ och skuldbeläggande i förra veckans läsning, men givetvis är det inte så enkelt. Sylvie vill precis som de flesta föräldrar sina barns bästa och hon uppfostrar förstås sina barn efter de värderingar som hon själv uppfostrades. För henne är det sätt hon ser på världen, givetvis rätt för henne och hennes familj.
Och i den här veckans läsning så framträder inte heller hennes mer konservativa sidor så tydligt, just för att de inte behöver tas fram eftersom Ursula i dessa liv inte råkar ut för något övergrepp.
Helt enkelt: det är lätt att vara god när ens värderingar och samvete aldrig behövt prövas.

Vi läste förmodligen bokens kusligaste kapitel den här veckan: Ursula och dottern Frieda tillbringar några veckor i örnnästet (kan väl knappast vara någon annan plats) tillsammans med Eva Braun. Egentligen händer ingenting under dessa veckor. I alla fall inte på ytan. Kanske är det det som får det att framstå som så kusligt ...

Ser fram emot att få läsa sista delen under veckan som kommer!

Det växer -riktigt bra till och med

Vi körde ett rejält omplanteringsrace här hemma. Dukade upp med P-jord, krukor och plantetiketter och sedan satte vi igång. Någon timme senare hade i princip alla chilisarna, tomaterna och kronärtskockorna fått nya bon. Och de växer till sig riktigt, riktigt bra. Inga långa rangliga plantor som det varit förr om åren utan rejäla, knubbiga grejer. Supernöjd!
Nästa vecka kommer jag att dra igång den stora tomatsådden. Det ser jag fram emot!

Liv efter liv, del två

Brukar ni också tjuvläsa slutet, när ni är sådär halvvägs genom en bok?
Det gör i princip alltid jag, men den här gången, när jag som vanligt bläddrade alldeles för många sidor framåt så snubblade jag istället över författarens egna ord om boken. Inga spoilers, jag lovar.
:-)

 I den texten skriver i alla fall Atkinson några rader om vad boken handlar om. Hon skriver också att det är en ständig fråga som hon får. "Ja, vad handlar en bok om", resonerar hon. "Boken handlar väl om sig själv."

Fast sedan säger hon att boken också handlar om att vara engelsk. Och det tror jag säkert att den gör. Men inte bara om att vara engelsk. Att vara människa under 1900-talets första hälft, skulle jag vilja säga, men kanske särskilt om att vara kvinna. Några saker som jag särskilt vill uppmärksamma:
Så långt som jag har hunnit har två flickor fallit offer för pedofiler som både utnyttjat dem (grovt?) och sedan dödat dem. Ursula själv blir våldtagen och förutom att hon blir gravid och genomgår en illegal abort som kunde gått riktigt illa så blir hon förstås skambelagd. Våldtäkten var ju liksom hennes fel, enligt den där konstiga logiken som tyvärr många resonerar kring fortfarande idag. Det stör mig dessutom jättemycket att mamma Sylvie är den som skambelägger henne mest. Att hon i och med våldtäkten också slutar älska sin dotter eftersom hon tycker att dottern är förstörd.
(Och Sylvie som var min favorit i boken förra veckan.)
Under tiden som jag läser får jag nu veta att Ursula anar att något är speciellt med henne. Hon får ständiga déja vu-känslor och tycker sig kunna förutsäga historien. Och det är även nu som hon gör val som leder till att hon överlever. Medvetna eller omedvetna val? Jag är inte helt säker på vilket ännu.

En annan sak jag lägger märke till den här veckan är vilka kontraster mamma Sylvie och fastern Izzie är. Nej, Sylvies utveckling gillar jag inte alls ...

I övrigt, så tycker jag jättemycket om den här boken. Ser fram emot nästa veckas läsning!