Odlingssug

Alltså, det här är jag rätt sugen på att ha i trädgården. Det är snyggt, ordning och reda och grödorna kommer att växa i perfekta rader. Och dessutom hålls både jord och grödor på plats.
Men, jag tänker också att det här sättet att odla måste ha grym potential för mördarsniglar. Tänk vad de kan ligga och gosa strax under träplankorna och helt osedda kan de föröka sig till typ oändligheten.
Kolla även in bilden från Skansen under. Det är ett häftigt sätt att utnyttja ojämnheter i trädgården för sin odling. Där hålls även jorden på plats med hjälp av fibernät. Men återigen alltså. Mördarsniglarna...

Liv efter liv - hela boken

Sådär, nu har jag gått i mål med bokcirkelläsningen av Kate Atkinsons roman Liv efter liv.
Jag läste klart redan i onsdags och har funderat en hel del sedan dess. På hur det vi råkar ut för formar oss och vårt beteende. Det är lätt att se sig själv som god, fördomsfri, generös, etc så länge dessa egenskapar aldrig behövt prövas. Och med det menar jag prövas på riktigt. Som att mitt eget liv eller mina barns liv skulle stå på spel.


En annan sak jag tänkte på var Ursulas arbete med att leta efter överlevande efter bombanfallen. Det var fasansfulla scener och jag skummade igenom vissa ganska hastigt eftersom de verkligen gjorde mig illa till mods.
Jag sitter själv med i krisorganisationen på min arbetsplats och om en stor olycka skulle inträffa skulle jag bli inkallad. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag skulle reagera om den där stora olyckan verkligen inträffade. Skulle jag stå ut med att åka till mitt jobb och sitta i säkert förvar i vår ledningscentral, fokusera på att kommunicera med andra myndigheter, utan att veta hur det vore ställt med min familj?

Det finns ingen snitsig poäng med dessa funderingar. Tyvärr. Bara tankar som kom upp efteråt.

En sista grej, tänkte ni på att dottern Frieda endast finns med i ett av Ursulas liv?

Jag är väldigt glad över att jag läste den här boken. Jag tycker Kate Atkinson är en otroligt skicklig författare och jag älskar hennes periodvis ganska torra humor som skiner igenom lite här och där. Som tur är har jag tre böcker till av henne här hemma som jag hoppas kunna läsa inom en snar framtid: I museets dolda vrår, Human Croquet (Mänsklig krocket) och Känslomässigt udda.
Tack till Sincerely Johanna som initierade den här bokcirkelläsningen. Det var riktigt kul!

Skämskudde

Under mitt skrivbord står en kasse och tokskäms.
Skojar bara, det är jag som skäms över att jag införskaffat ännu fler böcker till det här huset.
Jag var på Stadsmissionen idag för att lämna urvuxna barnkläder och kunde som vanligt inte låta bli att ta en runda.
Loppisar är typ knark för mig.
Jag tar alltid en runda kring bokhyllorna.
Egentligen är läkarmissionen bäst. Där kostar inga böcker mer än 10 kr. Oavsett. (Och pocketar kostar 2 kr styck. Fatta. 2 kr.)
Stadsmissionen är lite mer affärsmässiga överlag. Till exempel kan en inte köpa vaser från Uppsala Ekeby för under hundralappen.
De har också fattat att vissa böcker har ett värde. Som en äldre upplaga av Kati på Kaptensgatan av Astrid Lindgren. Den fick jag ge 40 kr för. Men i övrigt: 5 kr styck för pocketböcker.
Det blev ett par stycken...
Och med tanke på hur mycket böcker det redan finns här hemma så hamnade alltså kassen under skrivbordet så att inte någon skulle se att det nu finns ännu fler här hemma.

(Men, ens pengar kommer verkligen behövande till nytta när en handlar på ställen som Läkarmissionen och Stadsmissionen. Och det är ju faktiskt väldigt bra.)

Liv efter liv, del tre

I vår lilla nätbokcirkel är vi nu framme vid sidan 387 i boken Liv efter liv av Kate Atkinson.
Jag måste skriva om mamma Sylvie igen, för nu har hon fått återupprättelse tycker jag. Inte för att jag på något vis "förlåtit" henne för hur illa hon behandlade Ursula efter övergreppen vi läste om förra veckan, men just det här att hon "genomskådat"nationalsocialismen gör att hon återfår min respekt i alla fall.
Både Sylvie och Pamela (kanske till och med särskilt Pamela) förstår tidigt vad som är på gång i Tyskland under 1930-talet, men det gör inte Ursula. Tror jag i alla fall. Faktum är att jag har svårt att få något riktigt grepp om hur hon är. De andra personerna i boken framträder både klarare och tydligare.

Jag har fortsatt att fundera över Sylvie och tänker att det var lätt att avfärda henne som konservativ och skuldbeläggande i förra veckans läsning, men givetvis är det inte så enkelt. Sylvie vill precis som de flesta föräldrar sina barns bästa och hon uppfostrar förstås sina barn efter de värderingar som hon själv uppfostrades. För henne är det sätt hon ser på världen, givetvis rätt för henne och hennes familj.
Och i den här veckans läsning så framträder inte heller hennes mer konservativa sidor så tydligt, just för att de inte behöver tas fram eftersom Ursula i dessa liv inte råkar ut för något övergrepp.
Helt enkelt: det är lätt att vara god när ens värderingar och samvete aldrig behövt prövas.

Vi läste förmodligen bokens kusligaste kapitel den här veckan: Ursula och dottern Frieda tillbringar några veckor i örnnästet (kan väl knappast vara någon annan plats) tillsammans med Eva Braun. Egentligen händer ingenting under dessa veckor. I alla fall inte på ytan. Kanske är det det som får det att framstå som så kusligt ...

Ser fram emot att få läsa sista delen under veckan som kommer!

Det växer -riktigt bra till och med

Vi körde ett rejält omplanteringsrace här hemma. Dukade upp med P-jord, krukor och plantetiketter och sedan satte vi igång. Någon timme senare hade i princip alla chilisarna, tomaterna och kronärtskockorna fått nya bon. Och de växer till sig riktigt, riktigt bra. Inga långa rangliga plantor som det varit förr om åren utan rejäla, knubbiga grejer. Supernöjd!
Nästa vecka kommer jag att dra igång den stora tomatsådden. Det ser jag fram emot!

Liv efter liv, del två

Brukar ni också tjuvläsa slutet, när ni är sådär halvvägs genom en bok?
Det gör i princip alltid jag, men den här gången, när jag som vanligt bläddrade alldeles för många sidor framåt så snubblade jag istället över författarens egna ord om boken. Inga spoilers, jag lovar.
:-)

 I den texten skriver i alla fall Atkinson några rader om vad boken handlar om. Hon skriver också att det är en ständig fråga som hon får. "Ja, vad handlar en bok om", resonerar hon. "Boken handlar väl om sig själv."

Fast sedan säger hon att boken också handlar om att vara engelsk. Och det tror jag säkert att den gör. Men inte bara om att vara engelsk. Att vara människa under 1900-talets första hälft, skulle jag vilja säga, men kanske särskilt om att vara kvinna. Några saker som jag särskilt vill uppmärksamma:
Så långt som jag har hunnit har två flickor fallit offer för pedofiler som både utnyttjat dem (grovt?) och sedan dödat dem. Ursula själv blir våldtagen och förutom att hon blir gravid och genomgår en illegal abort som kunde gått riktigt illa så blir hon förstås skambelagd. Våldtäkten var ju liksom hennes fel, enligt den där konstiga logiken som tyvärr många resonerar kring fortfarande idag. Det stör mig dessutom jättemycket att mamma Sylvie är den som skambelägger henne mest. Att hon i och med våldtäkten också slutar älska sin dotter eftersom hon tycker att dottern är förstörd.
(Och Sylvie som var min favorit i boken förra veckan.)
Under tiden som jag läser får jag nu veta att Ursula anar att något är speciellt med henne. Hon får ständiga déja vu-känslor och tycker sig kunna förutsäga historien. Och det är även nu som hon gör val som leder till att hon överlever. Medvetna eller omedvetna val? Jag är inte helt säker på vilket ännu.

En annan sak jag lägger märke till den här veckan är vilka kontraster mamma Sylvie och fastern Izzie är. Nej, Sylvies utveckling gillar jag inte alls ...

I övrigt, så tycker jag jättemycket om den här boken. Ser fram emot nästa veckas läsning!

Du har väl godis?

"Du har väl godis?"
Precis det känns det som Scooby Doo säger till mig.
Han har inte det minsta lust att bli klappad, men däremot nosa på mina händer och det gör han grundligt. Han är van vid att jag brukar ha något gömt i handen och äter gärna direkt från min handflata.
Jag gläds åt att vintern är på väg att ta slut. Att dagarna blivit längre, att solen värmer. Vi är ute mer och ägnar mer tid åt kaninerna. För det är det som är nackdelen med att ha utekaniner. Vintertid så är vi där så korta stunder och det leder till att de blir skygga för oss. Samtidigt så tycker jag ändå att fördelarna med att ha dem boende ute överväger. Våra kaniner har en stor och rymlig bur, de har dessutom en "utegård" som de får vara ute och skutta i varje dag när vi är hemma.
Men hade vi inte haft två tillsammans så hade det inte känts okej. Jag tror att kaniner trivs bäst tillsammans.