Dag 4 på Mankellgården

Det blir faktiskt väldigt mycket skrivet här på Mankellgården i Sveg.
Syrrans och mitt faktaboksmanus börjar närma sig inskickningsstatus till exempel. Nu väntar jag bara på att syrran ska återvända till en plats där det finns både dator och internet för att leverera det sista. Sedan så...

Det är ganska precis ett halvår sedan som jag påbörjade mitt längre projekt: en magisk realism till åldersgruppen 9-12 år. Som vanligt började allt med en känsla men också med ett antikvariat som alltid var stängt. Det låg på promenadstråket in till stan när vi bodde i Uppsala.
Efter att ha skrivit sex stycken olika versioner känns det som att berättelsen finns där, från början till slut. Personerna också. Och miljöerna.
Visst låter det som att det tagit en evighet att nå dit? Och samtidigt har det gått mycket snabbare än när jag skrev min hästbok som kommer ut nästa år. 

Jag tänker att det tar tid för en berättelse att sätta sig. Att det tar tid att lära känna personerna i den och att det tar tid att "uppleva" de miljöer som de befinner sig i. 

De här dagarna på Mankellgården har jag hunnit tänka igenom min berättelse. Jag har skrivit ner den i stora drag, satt ramarna och stakat ut vägen framåt. Det är ett krävande arbete och därför är det värt otroligt mycket att få vistas i en miljö som inte kräver något annat av en just nu. 

Till hjälp med strukturen har jag också boken The writer's journey. En koloss på engelska på över 400 sidor. Men man behöver inte läsa allt. Det finns en alldeles utmärkt sammanfattning på de 20 första sidorna!

Mankellgården i Sveg

Just nu har jag det så himla bra! Jag och Ann-Charlotte befinner oss på Mankellgården utanför Sveg. Ann-Charlotte har nämligen fått ett vistelsestipendium av författarförbundet. Och hon frågade mig ifall jag ville följa med.
Så klart att jag ville det!

Nu fyller vi dagarna med massor av skrivande. Men också med läsande och diskuterande av varandras texter. Och prat om allt och ingenting förstås.
Vi sitter och stirrar på utsikten också. Milsvid utsikt över skogar, berg och sjöar. Vi suckar lite och säger saker som "åh vad vackert". För det är det ju.

Snart ska jag gå loss på nässelståndet utanför ett av uthusen eftersom det är jag som lagar lunch åt oss idag.
Jag har också hittat ett rabarberstånd i det som en gång varit en köksträdgård. Rabarberkaka till efterrätt ikväll kanske?
Och på gårdagens löptur hittade jag en murkla.

Årets läsutmaning

Tänkte stanna upp och summera hur min läsutmaning gått hittills i år. Årets läsutmaning var tysk och tyskspråkig litteratur. Målet eller snarare målen var att läsa de tyska böcker som jag köpt på mig under de senaste åren men inte kommit mig för att läsa, se till mina tyskakunskaper håller sig fräscha och förstås hitta nya spännande författarskap!

Hur har det gått?
Lista över årets lästa böcker finns här och där finns följande böcker som kvalar in på utmaningslistan.

Bernard Schlink Högläsaren: visst är det lite av en klassiker? Handlar om en femtonårig kille som inleder ett förehållande med den mycket äldre Hanna. Hanna har (visar det sig) ett förflutet som lägervakt i koncentrationsläger. Otroligt välskriven och gripande bok om att ingenting är vare sig svart eller vitt.

Andreas Steinhöfel Rico, Oscar und die Tieferschatten:  Underbar barnbok som inte verkar finnas utgiven på svenska. Handlar om Rico, en ganska ensam kille som bor i Berlin som också har någon form av funktionshinder. Han lär känna Oscar och de blir vänner. I Berlin härjar en man som kidnappar barn och Oscar blir hans nästa offer. Stort plus för den fina gestaltningen av Rico. Dessutom är den grymt rolig också och jag lärde mig många nya tyska ord, das Durchguckding till exempel.

Otfried Preussler Krabat: Gammal klassiker med rötter i folktron. Finns på svenska. Jag älskar den här boken!

Robert Seethaler Ein ganzes Leben: Tyckte man om John Williams Stoner, så tycker man garanterat om den här boken. Ett av mina bästa impulsköp någonsin. Välskriven och lågmäld men ändå så gripande. Jag köpte boken på flygplatsen i Wien och en farbror som stod bakom mig i kön blev så glad att han tog tag i min arm och sa: Nu har Ni något att se fram emot. Att läsa den där boken är ren glädje!

Christine Nöstlinger Wir pfeifen auf den Gurkenkönig: Vi struntar i gurkkungen! Alltså. Den här boken är ju makalös. Jag läste den som barn och den är precis lika bra nu, kanske ännu bättre till och med. Handlar om när familjen Hogelmann plötsligt har en gurkkung i köket som blivit fördriven av sina undersåtar. Och nu vill gurkkungen söka asyl hemma hos dem. Den vuxne läsaren misstänker att gurkkungen förmodligen är den diktatoriska pappa Hogelmann. Men så tolkade inte jag den som barn. Framförallt älskar jag Christine Nöstlingers barnperspektiv. Så vill jag också kunna skriva.

Jenny Erpenbeck Natt för gott: En flicka föds men dör som spädbarn. Eller så lurar föräldrarna döden och hon överlever. En tonårsflicka dör, olyckligt kär. Eller gjorde hon verkligen det? Det har skrivits mycket om Jenny Erpenbecks Natt för gott. Och den har legat många veckor på DN:s lista över bästa böckerna just nu. Med rätta för den är verkligen så himla bra. Men den är inte lättläst. Egentligen är det synd, för jag tänker att det som boken förmedlar är något som många, många borde läsa. Grymt bra bok.

Åh vad jag är bra!

Det här blir ett helt ocensurerat skrytinlägg, för jag känner mig så himla nöjd just nu.
Bland annat för att jag har haft en så grymt bra skrivardag idag. Det har känt som jag stått och stampat på samma plats så länge nu, men idag tog det fart igen. Och plötsligt hade jag skrivit jättemycket både på syrrans och mitt faktaboksmanus (med massor av barnperspektiv!) och på mitt eget magiskrealism-manus.
Toppen!

Igår hade jag dessutom en riktigt bra dag på mitt vanliga jobb som inkluderade ett sådant där superviktigt möte som förekommer lite då och då. Men efteråt fick jag ett mail från min chefs chef i vilket jag fick massor av beröm för mina insatser.
Ett sådant där mail man sparar i mappen "cred" för att plocka fram till nästa löneförhandling.
:-)

Och om två veckor åker jag och Ann-Charlotte Ekensten till Henning Mankells hus i Sveg. Ann-Charlotte har fått vistelsestipendium där och bett mig att följa med.
Ser fram emot att få vistas i författarbubblan, ha spännande textsamtal och kanske dricka ett glas vin eller två.

Vi hatar hästar

Ni har väl inte missar den superfina webtidskriften Bazar Masarin som handlar om barn- och ungdomslitteratur. I så fall, in och läs! Det senaste numret släpptes igår och handlar om något som jag gillar lite extra mycket: hästar och hästböcker!
Jag tänkte faktiskt fördjupa mig lite här om den text som jag bidragit med: Vi hatar hästar. De som "hatar" hästar i den här artikeln är mina två söner, i dagsläget sju och tio år gamla. Självklart hatar de inte hästar i verkligheten. Jag skulle nog snarare säga att de är neutrala på gränsen till positiva till hästar, men när händelsen som jag skriver om i artikeln inträffade då var deras besked till mig mycket tydligt: Vi hatar hästar.
Hästvärlden består i princip bara av tjejer (med svensk bakgrund) och som kille i stallet blir man annorlunda. Min äldsta son blev tyvärr ganska snabbt medveten om att han var ensam kille i gruppen och så småningom förstod han också att inga andra av hans killkompisar skulle börja rida heller. Och sedan smittade det av sig på lillebror, som fram tills dess också varit hästintresserad.

När jag började skriva på mitt hästboksmanus (som alltså blir bok nästa år) så tänkte jag först låta huvudpersonen bli mobbad i skolan för att han var hästkille. Sedan tog jag bort det ur manuset.Min huvudperson gillar hästar, har ridit sedan han var sju och han har en egen häst som han älskar över allt annat. Och ingen tycker att det är det minsta konstigt.
Kanske är det ett sätt att hjälpa till att bryta en norm? Att i mitt fall låta en kille få vara en hästkille fullt ut utan att någon lyfter på ögonbrynen för det.

Avslutningsvis tänkte jag nämna två böcker där hästkillar förekommer.
Sam, Sigge och riddarbröderna för lite yngre barn är relativt nyutgiven.  I den dundrar två bröder runt på de engelska hedarna och leker att de är riddare. Och det är det jag gillar med den boken: att de är helt vanliga pojkar som älskar hästar.
En gammal favorit (från 1954) är Diana Pullein-Thompsons I full karriär som handlar om de två hästtokiga syskonen Clare och Nicholas som tar hand om deras fasters hästar när hon hamnar på sjukhus. I den är det precis lika normalt att vara hästkille som att vara hästtjej.

Det här med barnperspektiv

Jag fick mig verkligen en tankeställare på förra helgens träff på Astrid Lindgrens Näs. En av föreläsningarna handlade nämligen om att skriva med barnperspektiv. Det är väl inget som jag har problem med, tänkte jag lite smått självsäkert.
Dagen därpå, när vi hade textsamtal blev det dock dags för en omvärdering.
Jag och min syster håller på att skriva ett faktaboksmanus. Hon är expert på området. Jag står för skrivandet och, just det, barnperspektivet.

Kritiken från min textgrupp var inte nådig. Jag tror att alla runt bordet sa att texten var riktigt bra och att vi lyckats förklara svåra saker på ett bra sätt. Men inte fanns det något barnperspektiv inte. Eller som en av dem sa: det kommer inte att bli antaget i den här formen.

När jag var i början av min "skrivarkarriär", ville jag i sådana här sammanhang bara höra vad jag hade gjort bra. Så är det inte nu. Även om jag inte precis hjulade runt rummet över det dom andra sa om vår text, så förstod jag att de hade rätt och jag insåg också att vi (framförallt jag) hade tappat bort barnperspektivet i texten.

Enkelt uttryckt. Så här gjorde vi: Vi utgick från ämnet i fråga och sedan la vi till barnet, dvs vi skrev om och skrev om så att barn skulle kunna förstå. (Och det gör ungar i 8-10 årsåldern. Jag har provat på några.)
Vad vi borde ha gjort: Vi borde ha utgått från barnet och sedan lagt dit fakta. (obs! Mycket förenklat uttryckt.)
Gör man på det första sättet kan texten lätt bli "mästrande" och "från-ovan". Ett perspektiv som jag själv inte gillar.  Medan det andra sättet talar med barnen, på deras villkor.

En rejäl tankeställare var det i alla fall. Men också en påminnelse om att man ständigt behöver hålla dessa frågeställningar aktuella om man vill skriva för barn.

Bästa helgen

Vilken helg det var! Det har redan gått en vecka sedan jag kom hem från återträffen vid Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, men jag blir fortfarande alldeles varm och lycklig i kroppen av att tänka på hur roligt det var.
För fyra år sedan gick jag  "Att skriva barnlitteratur" vid Linnéuniversitetet. Och nu var det alltså dags för återträff!
Kursen gick på distans men innehöll några riktiga träffar som alltså hölls i Vimmerby. Svårt att tänka sig en mer inspirerande plats för blivande barnboksförfattare... Och det är många som har gått kursen som har tagit steget från att "bara" vara personer som älskar att skriva till att bli utgivna och antagna. Senast jag själv.
:-)

Det var tre dagar proppfulla med inspirerande föreläsningar, samtal om texter, utgivning och förlag och så glada skratt förstås.
Johanna Thydell höll en otroligt underhållande föreläsning om sin skrivprocess och sina böcker. Hennes "I taket lyser stjärnorna" har jag läst hur många gånger som helst.
Sabina Henriksson, riksspelkvinna, höll en inspirerande föreläsning om barnvisor och uppmuntrade oss att skriva egna. Sabina kan spela många instrument och hon gör det med sådan känsla att det liksom slår an något inuti en när man lyssnar på henne.
Men kanske var lördagskvällens öppen scen höjdpunkt på helgen. Jag läste högt ur mitt hästboksmanus som blir utgivet på Kikkuli förlag nästa år. Häftig känsla!

Vitsipporna blommade i backen nedanför Näs.

Textsamtal. Det här var så himla nyttigt. Att skriva är ensamt och att då och då ha ordentliga textsamtal ger en verkligen en rejäl knuff framåt!

Ingrid, Ann-Charlotte och Susanne framför Astrid Lindgrens barndomshem.

Det berömda sockerdricksträdet! Ser nästan ut som en elefant gömt sig i det ...

Öppen scen där jag läser högt ur min kommande hästbok!