Lågmäld roman, men så himla bra

Nu har jag också läst Stoner av John Williams. Alltså, vilken bra bok!!!
Egentligen händer det inte mycket alls. William Stoner föds som enda barn i en fattig jordbrukarfamilj. Han lyckas komma till universitetet och råkar "halka" in på litteraturvetenskap, doktorerar och blir sedan kvar på universitetet. Han gifter sig, äktenskapet blir en katastrof. Att han också är en mycket ärlig man med mycket idealistiska drag (kan en verkligen säga så? Hmm...) gör att han hamnar utanför i kontakterna med sina inte riktigt lika fina och genomärliga kollegor. Han får uppleva den stora kärleken ett tag. Och så slutar boken med att han dör. Låter inte särskilt spännande egentligen.
Ändå är det så himla himla BRA! Det är finstämt och lågmält och som sagt, det händer inte särskilt mycket. Ändå är det som att boken griper tag i en och suger in en i handlingen och det går inte att sluta läsa. Bara en sida till liksom.
Och jag som blivande författare (jajamen!) ställer mig förstås frågan: vad VAD är det som gör den här boken så fantastisk?
Det värsta är att jag inte har något bra svar. Språket kanske? Jo, det är förstås otroligt fint. Handlingen? Tja, den var ju som sagt inte så himla spännande. Personerna? Jo, de är väldigt trovärdiga och väl sammansatta. Men det finns det ju fler böcker som har.
Så jag kanske måste läsa om den för att försöka hitta vad det är som gör den så magisk. Och det är ju förstås inte heller så dumt!

Kallt

Det är kallt ute men det verkar inte direkt bekomma våra kaniner nämnvärt. Pälsarna har vuxit till sig enormt och är mjuka och tjocka. Jag jämför dem med en kompis kanin som bor inomhus. Det är en enorm skillnad. På nätterna sover de inne i det rödbruna huset, i rummet som ligger till höger om rampen, tätt intill varandra. Men på dagarna är de, trots kylan, rätt så aktiva. De gillar att skutta runt bland burens olika nivåer och sitta och spana. Och så gillar de att gnaga på kvistar. Just nu är årets julgran favoriten.

Mina onsdagar

Onsdagar är lediga dagar för mig. Tid att skriva, tid att umgås med barnen. På förmiddagen går dom i skolan och jag skriver. Efter lunch blir det hämtning och vi gör något mysigt tillsammans.
Idag ska vi till biblioteket, önskemål från snart-tioåringen. Som jag har väntat och längtat efter detta...
Jag har överöst kidsen med böcker. Entusiasmen har väl varit sådär, skulle en kunna säga. De älskar godnattsagor, men just det här att läsa själv har inte klickat förrän nyligen.
Den stora brytpunkten kom i höstas då skolan åter deltog i Läskampen.
En annan förtjänst är Greg, ni vet han som skriver Dagbok för alla mina fans. Den är verkligen lika kul för vuxna som för ungar i 10-årsåldern.

Mitt eget skrivande då? Alltså, det är inte jättelätt att ställa om efter en halvkaotisk morgon med lämning på skolan. Framförallt inte att se till att den yngste har med sig allt. Varför denna aversion mot vantar??? Jag blir galen!
Och sedan när jag är hemma igen möts jag av: vad här ser ut? Hur ska jag kunna skriva när det ser ut så här???

Fast, det går visst alldeles utmärkt. Det är bara att sätta på kaffebryggaren, lite musik i bakgrunden, en brasa i öppna spisen. Och så viktigast av allt: sitt med ryggen åt röran!

Vinter

Ute är det snö och kallt och inne börjar min frölista att ta form. En sömnlös natt ägnades åt att inventera förra årets fröer och jag kommer att behöva komplettera med en del, men en hel del har jag. Som majs till exempel. Typ den enda grönsak som mina kids äter.
Inne värmer jag mig framför brasan och läser. Just nu har jag två böcker på gång: Stoner av John Williams och Den sårade divan av Karin Johannisson. Båda är väldigt bra, men en av dem är betydligt mer lättläst än den andra.
Jag är otroligt imponerad av Karin Johannisson. Vilket otroligt omfattande researcharbete hon har gjort och vad otroligt kunnig hon är. Jag förstår inte allt jag läser och det bildas hela tiden nya frågor i mitt huvud, frågor som jag gärna skulle vilja diskutera med någon. Men förmodligen kommer vi bilda en liten, tillfällig utbrytarklubb i bokcirkeln då vi läser och diskuterar denna. Det ser jag fram emot en sådan här dag då jag återvänt till vardagen igen!

Årets första sådder

 Nu är jag på gång! Först ut blir den spännande perennen Läkemalva, en gammal medicinalväxt. Jag lyckades skrämma upp några plantor förra året men är lite orolig över att de inte överlevt vintern, så nu passade jag på att så resten av påsen. De här fröna ska sås tidigt och gärna utsättas för en rejäl köldknäpp. Från vad som står på fröpåsen verkar de dessutom vara ljusgroende och därför har jag täckt dem med perlit. Jag har placerat de två krukorna i mitt lilla växthus och täckt dem med snö. Det får duga som "vattning" i dagsläget.

 Men jag måste hitta en bra placering av dem i trädgården också. Det var delvis det som haltade förra året. Jag grävde ner dem i en rabatt och där fick de tyvärr inte den plats (eller omsorg) som de förtjänade.

Kan en kalla det här för sådd? Lite tveksamt kanske, men jag har hur som helst investerat i ett groddtråg och sedan satt igång en groddning av broccolifrön. Ser fram emot egenodlat grönt!

Skrivande 2016

Jullovet närmar sig sitt slut och på torsdag är vardagen och verkligheten tillbaka igen. Men vilket jullov det har varit! Så himla skönt. Vi har inte direkt gjort något, ätit massor, läst, tagit promenader. Ibland kanske det inte behövs mer än så för att må bra.

En annan sak som jag har gjort är att komma igång med mitt manus i genren magisk realism. Under hela första halvan av lovet låg det och gnagde någonstans i  huvudet. Det pockade på uppmärksamhet men varje gång som jag försökte göra något konkret av det där gnagandet så poff, var det borta.
Tills jag en dag bara kunde sätta mig och börja skriva igen. Och nu känns det jättebra. Oklart varför.

Så målet med 2016 är att skriva klart detta manus, att syrran och jag gör klart vår faktaboksmanus plus att jag undersöker om min hästboksidé bär sig. Ett annat mål är förstås att få mitt första hästboksmanus antaget, men det ligger utanför min kontroll. Jag kan bara hålla tummarna nu.

2016 års läsning

Så var vi på andra sidan då och livet känns väl ungefär som vanligt. Men en himla trevlig nyårsafton blev det i alla fall!
Idag har varit en riktig slappardag. Jag har läst Leila Abouleas bok Minaret och om den kan jag säga: riktigt bra! På baksidan om boken kan en läsa att muslimska författare i bland annat Storbrittanien, de senaste åren skapat en ny sorts genre. De har inget behov av att ironisera över eller förklara islam utan de skriver helt enkelt om livet som troende muslim i ett västerländskt samhälle. Poff, poff, poff så punkterades ett gäng av mina fördomar. Läs, med andra ord!

I år tänker jag ge mig själv en ny sorts läsutmaning. Jag har bestämt mig för att årligen koncentrera mitt läsande lite extra runt ett särskilt land. Förhoppningen är att lära mig mer och att upptäcka ny och spännande litteratur som jag inte hade hittat annars. Först ut blir Tyskland. Anledningen till det är att jag bott i Tyskland i två omgångar och är rätt bra på tyska. De senaste åren har jag också köpt på mig ett gäng tyska böcker när jag varit där på tjänsteresa. Sedan har de blivit liggande. Först ut blir Juli Zehs Nullzeit och en gammal klassiker Otfried Preusslers Krabat. Den heter Han sålde sin frihet på svenska och jag minns den som väldigt spännande.
Jag tänker mig också att jag äntligen ska läsa Siegfrid Lenz Deutschstunde. Det är en ambition jag har haft i drygt 15 år.