onsdag 27 januari 2016

Det börjar med en känsla

Det börjar alltid med en känsla. Kanske mörkt, regnigt och allmänt novemberdeppigt. Kanske varmt, soligt och en känsla av att vad som helst skulle kunna hända. Sedan vill jag veta mer!
Och det är då jag börjar skriva.  Lite här och lite där. Lite av början, lite av slutet. Vad jag har lust till, helt enkelt.
Sedan läser jag och funderar på vad det är jag egentligen har skrivit. Finns det en berättelse?
Kanske.
Jag skriver lite till. Läser igen. Hur verkar det nu då?
Och så där håller jag på. Tills jag har något som känns som en helhet.
Och det är först då som jag börjar strukturera upp texten. Som till exempel att skriva en disposition och en tidsaxel. Men jag är oftast kluven till det nerskrivna.
Det är inte lätt att hålla hela händelseförloppet och alla personer i huvudet och då är det nedskrivna till hjälp.
Samtidigt så känner jag mig bunden till det nedskrivna och tycker att det hämmar mig. Tycker att det känns för statiskt.

Jag tror det finns hur många sätt som helst att skriva en berättelse. Så här funkar jag. Hur funkar du?

1 kommentar:

  1. För mig börjar det ofta som en bild, en scen. Det har varit starka bilder som jag inte kan släppa sedan. Det krångliga är att få ihop hela berättelsen så att alla trådar håller. Det har jag inte riktigt lyckats med än, och för närvarande går jag framför allt tillbaka till gamla manus vars startbilder jag inte kan släppa!

    SvaraRadera